Om man hänger tillräckligt ofta med fotografer kommer man förr snarare än senare höra någon tala om fördelen med självpåtagna begränsningar. Och det är inte asketiska begränsningar jag menar här, fullt så semi-religiös har fotografin inte blivit ännu. Nej, jag talar om sätt att begränsa val med premissen att ur nödvändighet föds kreativitet och excellens. T ex att bege sig på fototur med bara ett av sina objektiv. En självpåtagen tvångströja för att forcera kreativiteten. Om det låter dumt så är det för att det är det. En sorts framgångsteologisk soundbite där allt kommer till den som kämpar och det snudd på är en fördel att ha så lite som möjligt att börja med.

Med inställningen från stycket ovan kanske det upplevs förvånande att jag själv satte på mig en frivillig tvångströja vid min senaste resa till Lofoten. Anledningen var enkel. Jag orkar inte bära så tungt som jag en gång gjorde på mina vandringar. Min packning måste lättas och därför måste jag hålla mig till en kamera och ett objektiv. Valet har fallit på ett 24-105m (663 gram). För att vänja mig vid begränsningen åkte jag till Lofoten en vecka för att testa återhållsam fotografering. Jag och 24-105 provade vågor, berg, stadsmotiv etc. Resultatet blev att vi tillsammans avskydde varje sekund. Vidvinkeln var inte vid nog, telet inte långt nog, fokusplanet aldrig rätt. Hela objektivet var en kompromiss av meningslösa brännvidder. Jack of all trades och master of none. Observera nu att jag inte talar om objektivets kvalitativa egenskaper, det är säkerligen välbyggd och håller god kvalité i dess sfäriska element och allt sånt där. Nej, jag talar om brännvidder. Vilka kompositioner ryms och vilka möjligheter finns. Sanningen är: inte tillräckligt. I alla fall inte för mig.

När jag beklagade mig över detta på instagram fick jag ett meddelande från en vän som påpekade att jag måste fotografera annorlunda. Att den självpåtagna begränsningen tvingar fram andra hjulspår. En insikt som var lätt att acceptera eftersom jag själv reflekterat i samma banor. Precis som min gamla S80 aldrig var en Landrover, vad jag än intalade mig, kan man inte bära en tvångströja och förvänta sig samma rörlighet som i ett bomullslinne. Ett 24-105 kommer alltid vara en kompromiss jag inte vill, men måste, ovillkorligen acceptera.

Så därför står jag med böjt huvud framför Nordsjön med vinden i ansiktet och fotograferar rakt in i solnedgången och försöker förstå hur man tar bild med så begränsad brännvidd som 24mm. Jag letar efter ett fokusplan jag aldrig hittar och drömmer om att gå till bilen och hämta mitt 16-35 som jag trots mina egna invändningar smög med mig.

Men solnedgången är för bra. Det finns ingen tid att gå iväg. så jag står kvar och ”härdar” ut. När jag väl lägger mig i tältet samma kväll försöker jag berömma mig själv för att jag stod kvar och börjar fundera på om jag och tvångströjan 24-105 kanske trots allt har en framtid.

Föga anade jag då att objektivet skulle förstöra (bildligt) hela min kommande resa till Island och den planerade vandringen längs Laugavegur. Mer om det nästa gång.