Min farfar varnade mig alltid för lågvatten. Vi gick längs stranden i Brighton och han berättade om människor som inte varit uppmärksamma nog och blivit avskurna av det inkommande högvattnet. Min unga tankevärld såg kroppar som sveptes ut i havet och jag lovade mig själv att aldrig hamna i ett sådant läge.
Mer än femtio år senare står jag ändå här vid lågvatten. Jag är relativt långt ut och när tidvattnet kommer in kommer jag inte tillbaka samma väg. Brighton är dock utbytt mot Ramberg och det gör all skillnad. Här är tidvattnet någorlunda beskedligt i sin kraft. De gånger jag har blivit avskuren, vilket har hänt mer än fem gånger, har det på sin höjd inneburit blöta kängor och möjligen några timmars extra fotograferande på en liten holme. En olägenhet väl värd sitt pris.
