Jag har tidigare berättat om när jag träffade Serge Ramelli i Zion National Park. Efter att ha stirrat en stund och klargjort för mig själv att det verkligen var Serge gick jag fram och frågade om han var Serge Rameilli från Paris. Han svarade ja och jag insåg att jag inte hade något att följa upp frågan med. Efter alldeles för lång tid fick jag fram ett ytterst lamt ”cool” vilket lämnade oss både i fortsatt obekväm tystnad innan jag sakta drog mig tillbaka med röda kinder och ett löfte att bli bättre på sociala interaktioner.

Trots att det gått ett antal år sedan Serge-situtionen förföljer minnet mig. Så när jag i mars satt på ett café i Leknes på Lofoten och kände igen en halvt berömd fotograf drog en blandning av kändisfrossa och lätt ångest över mig. Jag ville inleda ett samtal men vis av tidigare erfarenhet försökte jag tänka igenom hur ett sådant samtal skulle kunna förlöpa. Jag skulle lite lätt nonchalant fråga om han var N.N. Han skulle svara ja, jag skulle säga att jag gillade hans bilder. Sen skulle jag fråga hur det var med Adam och Mike för att visa att vi hade gemensamma bekanta och att vi träffades i Reine en gång 2011. Det sista strök jag nästan direkt från mitt inbillade manus eftersom det var till lika delar påfluget som förmätet. I stället skulle jag fråga om han ledde en workshop, men insåg att det skulle förstås vara en urfånig fråga eftersom hans sällskap var iklädda skoteroveraller och det finns inget som skriker workshopdeltagare lika högt på Lofoten.

Så om jag inte kunde fråga om gemensamma bekanta eller workshop kunde jag kanske fråga om han bodde på Lofoten numera? Något jag visste jag eftersom jag precis läst det på hans webbsida, men vad skulle jag svara om han svarade ja? Cool? Eller att jag såg det när jag stalkade honom på webben? Eller ännu värre, tänk om han svarade nej. Skulle jag anklaga honom för lögn i sina texter och vi skulle hamna i ett kulturkrig om hur mycket man får skarva i sin blogg?

Mina tankar löpte febrilt genom ett myller av möjliga förgreningar hur mitt tänkta samtal skulle kunna gå. Dussintals av ämnen och vägar provades mot min rädsla för en ny situation. Till sist, efter att ha mentalt utforskat varje möjlig väg samtalet skulle kunna gå, gav jag upp alla försök och valde att sitta tyst och stirra ut genom fönstret.

När sällskapet med N.N i spetsen lämnade lokalen kände jag mig märkligt lättad. Min tanke gick till Wayne Gretzsky och att livet kan liknas vid hockey. Om man missar alla skott man inte tar kan man också undvika all social genans genom att helt enkelt vara tyst.