Det är vinter. Vägen till Vallsjön är varken plogad, saltad eller sandad. Ett tunt snölager täcker ytan men då snöläget är så fattigt är min tanke att det inte borde vara några problem. Min Volvo är tung och en gång för några år sen var mina vinterdäck bra.

Jag har varit vid järndammen men det var så ofattbart tråkigt att jag inte kan skriva en rad om det utan att mina läsare somnar. Låt mig bara säga att kala himlar och skridskoåkare inte är en fotografs bästa vän. Nu behöver jag åka någon annanstans men tiden är knapp, min ork svag och solen på väg ned.

Därför står jag med rullande motor framför vägen till Vallsjön innan jag bestämmer mig för att det kommer gå bra. Vilket det gör i hundra meter. Sen när bilen glider fram och tillbaka över vad som borde vara väg inser jag att det inte finns någonstans att vända. Jag inser det väldigt tydligt eftersom jag med en gnutta panik minns att om femtio meter kommer det en liten nedförsbacke med en skarp sväng längst ned. Det finns ingen återvändo nu. Det får bära eller brista, och mest brister det. Jag är nästan nere i diket när jag når svängen men lyckas gasa mig genom kurvan utan att köra av. Fyrhjulsdriften räddar mig vid nästa tillfälle. När jag når den lilla parkeringsfickan vid Harsjön bestämmer jag mig för att detta var min tänkta plan från början. En sista sladd in till stillastående och jag kan andas ut.

Men utandningen är tillfällig. Det är slitsamt att ta sig igenom skogen. Stigen är översnöad och skogsmaskinerna har slitit sönder marken så man går på som en gigantisk tvättbräda fylld med kvistar och sten. När jag väl når vassruggarna vid sjön förstår jag att det blir svårt att komma ut på isen. Om snöläget är fattigt är isläget konkursmässigt. Jag kämpar mig genom vassen och blötlägger mina fötter vid vartannat steg. Myrmarken som brukar vara frusen i januari är öppen och lerig. Det luktar ruttet där jag går. Till sist når jag ett bättre parti och kan ta mig ut på någorlunda hållbar is.

Vid det här laget är solen nedanför horisonten och jag kommer bara hinna ta en bild. Jag ser ekan på avstånd och småspringer för att hinna innan molnen försvinner. Mitt undermedvetna konstnärliga jag försöker göra sin röst hörd om förgrund, mellangrund, bakgrund och kanske någonting abstrakt. Håll din pretentiösa käft väser jag åt mig själv mellan andetagen. Konstnärliga ambitioner fungerar när man väntar på bussen i Kiruna men nu är det en söndagseftermiddag i februari utanför Sala. I min ryggsäck ligger en kamera jag inte har råd med och jag vete katten om jag kan sladda ut bilen när jag ska hem.

Så jag ska ta en bild typ pang på med båten i centrum, och jag ska vara nöjd med utfallet oavsett vad. Sen ska jag tråckla mig ut längs isiga skogsvägar. Väl hemkommen ska jag dricka skållhet te framför datorn medan jag påminner världen om att jag fortfarande finns och jag fortfarande skriver.