Mina kreativa ambitioner har aldrig matchat min förmåga.
Inte en gång har jag skrivit en text jag gillat dagen efter. Inte heller har jag tagit bilder vilka överlevt mer än några veckors behag. Mina små kompositioner inom musik lämnar aldrig ostfabriken och de försök jag gjort inom lyrik är så genanta att jag inte längre kan visa mig i Östergötland.
Detta är inte min falska blygsamhet som talar. Vad ni läser är produkten av att leva med uttrycks- och meddelelsebehov långt större än gestaltningsförmåga. För att fortsätta travestera Bertil Pettersson ord om pekoral kan man tillägga att den emotionella och intellektuella kapaciteten inte räcker till för de stora ambitionerna.
Turligt nog är jag samtidigt så förbaskat självgod att jag ändå inte ger upp. Det är inte så att jag någonsin når en insikt om mina egna begränsningar. Att jag accepterar läget och säger att talangen räckte hit men inte längre. Tvärtom. Jag tror alltid att om jag bara försöker lite till; bara lite hårdare, lite längre, lite bättre kommer snart förmågan matcha ambitionen
Så jag upprepar mig. Trettio resor till Lofoten, tjugo till Funäsdalen, femton till Island. Samma motiv, samma bilder, samma texter. Ett medvetet nötande i hopp om förbättring. En fåfäng väntan på att förmågan äntligen ska matcha ambitionerna.
Nästa år blir det nya resor till samma platser. Nya bilder av samma motiv. Nya varianter av samma texter. Jag vet inte längre om jag verkligen tror att jag någonsin blir bättre, men jag tänker nog inte sluta försöka.
