Medan jag tog den här bilden hörde jag en röst som frågade om jag var okej. En ung kvinna med bekymrad blick hade stannat upp för att säkerställa att den äldre mannen som låg på marken och brottades med sitt stativ inte behövde hjälp. Jag tackade henne för omtanken och förklarade att jag var okej, om än sliten. Vi utbytte några ord om vädret de senaste dagarna och hon marscherade vidare.

När jag anlände till Sälka senare samma kväll träffade jag henne igen. Vi bodde i samma stuga och vid middagen höll hon hov i köket. Och jag menar verkligen höll hov. Det är en glädje att lyssna på människor som verkligen kan konsten att fånga en publik och vi som delade samma bord var totalt uppslukade av hennes berättelser. Hon berättade om hur hon gått vilse redan andra dagen. Hennes väninna hade tidigt på morgonen och i sin iver att hinna ifatt hade hon förlorat uppmärksamheten och följt fel led. Utan karta eller kompass hade hon sedan vandrat i timmar innan hon började fundera på varför det var så lite människor på leden, och varför leden inte var en led utan mer en stig utan markeringar. Hon beskrev målande hur hon kämpat sig över bäckar, svingat sig i grenar och tampats med elementen innan hon slutligen träffat någon som förklarat för henne att hon var vilse och behövde vända om. Hon hade vänt tillbaka till Abiskojaure och anlänt efter midnatt, mer än femton timmar efter det att hon lämnat samma plats. Hon skrattade högt och berättade att hon arbetat som fjällguide i Kanada och Frankrike utan problem och att den enda gång hon gick vilse visade sig vara på en vältrafikerad turistled i Sverige! Vi skrattade högt med henne.

Samtidigt som hon berättade sin historia kände jag igen delar av den. Stugvärden som jag småsnackat en stund med samma kväll hade berättat en liknande historia för mig om en australisk kvinna som gått vilse och kommit tillbaka till Abiskojaure samma dag som hon lämnade. Gissningsvis samma kvinna som nu höll hov i Stuga 3 framför mig. Värden och jag hade pratat om var hon hade kunnat gå fel och jag berättade att jag själv gjort ett misstag en gång på samma sträcka, men turligt nog upptäckt det efter ett par hundra meter. Nästan omedelbart efter Abiskojaure finns ett dåligt skyltat vägskäl där en smal stig är Kungsleden och en bred fin väg är renskötselväg. Misstaget är oerhört lätt att göra för en orutinerad vandrare.

Eftersom detta gav mig en anledning att komma in i samtalet frågade jag henne om det var där hon hade gått vilse och hon svarade att ja, antagligen innan hon fortsatte berätta om alla strapatser hon råkat ut för på ett väldigt underhållande sätt, men några detaljer började skava i mig. Svinga sig i grenar över forsande bäckar ovanför trädgränsen? Vandra tre timmar i mörker och ändå hitta tillbaka? Arbeta som fjällguide men gå på en veckas vandring utan karta eller kompass?

It takes one to know one sägs det ju, och jag som dragit skrönor och berättelser till överdrift i decennier kände snabbt igen mig i vad som försiggick. Konsten att brodera ut en historia bygger på att grundhändelsen och de bärande elementen är sanna, sen gäller konstnärlig frihet och dramaturgiska knep för att måla upp en bild efter behag. Fast om byggstenarna för berättelsen inte är sanna hänger inte historien ihop och det gjorde den inte här. Vilket strikt talat inte spelade någon roll. För det enda som var viktigt i detta nu var att ett gäng främlingar hade en trevlig stund i en fjällstuga längs Kungsleden och mådde bra medan de lyssnade på någon som berättade en god historia. Sann eller inte.