Jag är en melankolisk jävel.

Sådana insikter är bra att nå ibland. Hur gärna jag än vill studsa genom livet som citatmaskinen Ernst och strö broderade motton omkring mig kommer det inte att hända. Det ligger inte för mig.

Jag vet för jag har försökt ibland. Små anteckningsblock där jag textat ordet lyckodagbok ligger längst ned i mina lådor. Gemensamt för alla är att samtliga blad efter de inledande är tomma. När jag ska börja skriva stirrar jag tomt framför mig i ett antal minuter. Sedan skjuter jag tillbaka stolen för att istället hämta bilnyckel och kamera – vi håller alla våra demoner på avstånd med de vapen som står till buds. Medan Ernst traskar omkring med ett tv-team och en designertröja slängd över det breda axlarna har jag istället en kamera, flygbiljetter och ett par trasiga byxor från Fjällräven. Och förstås ett svagt melankoliskt drag inborrat i själen.

Jag övertalar mig själv att de melankoliska draget hjälper mig i mitt kreativa skapande. I den mån en vält kaffekopp och ett förfluget svärande kan vara hjälpsamt. Myten om den plågade konstnärssjälen frodas även i den digitala tidsåldern. Fast ska jag vara ärlig känner jag mig sällan plågad när jag tar bilder. Tvärtom. Jag känner mig aldrig så levande som när jag står vid en av Lofotens många vikar samtidigt som ett sakta regn faller och slänger vattendroppar på min kamera. Jag torkar av objektivet frenetiskt mellan exponeringarna och försöker fånga den perfekta vågen. Och medan jag gör det lämnar min melankoli min själ och hamnar på det digitala mysterium som är ett minneskort. Därav hjälpen.

Det kan förefalla övermaga att tala om katharsis, men jag har inget annat ord. Jag tar melankoliska bilder för jag är en melankolisk jävel. Kattungar eller bröllopsfoto kommer aldrig passa för mig då jag har inte ett sådant personlighetsdrag. Om jag fotograferade bröllop skulle jag aldrig ta en gruppbild. Jag skulle fokusera på det ensamma, det övergivna. Slutet på en era och inträdet i en annan. Hela mitt fokus skulle hamna på övergången och vad som lämnades.
Låter det drastiskt? Överdrivet? Melankoliskt?

Självklart.

Det är också vad som är hela poängen i min något förvirrade textmassa.

Som fotograf kan du aldrig ta en bild av någonting utan att samtidigt också avslöja något om dig själv. Varje bild vi tar är på något sätt ett självporträtt.