Daring greatly

Någonstans på vägen insåg jag att bilden inte är nog. Jag vill mer än visa en bild, jag vill berätta en historia. En historia om att äventyra i medelåldern och ta vackra bilder på vägen.

Jag inser förstås att viljan att berätta kan verka oerhört förmätet och pretentiöst. Att tillskriva mina ord en tyngd andra kanske anser inte finns.
För det har jag ibland tänkt be om ursäkt. Men med tilltagande ålder har jag utvecklat en viss kaxighet. En kaxighet rotad i insikten att om jag tänker leva lika kreativt som jag påstår mig göra måste jag också våga ta risker och visa mig sårbar. Så inga ursäkter är på inkommande. Om tyngden inte finns får jag försöka igen.

”Daring greatly” som rubriken antyder.

“It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.”
– Theodore Roosevelt

By | 2014-07-24T22:35:24+00:00 juli 12th, 2014|Lofoten|0 Comments