Det finns en särskild sorts utmaning att fotografera i välbesökta naturreservat som Aspnäs. Den utmaningen består i besvara välmenade kommentarer som ”får du några bilder?” eller ”tur att du har kameran med en sån vacker dag” med ett leende och ett hurtigt javisst snarare än det mer sanna ”det går helt åt helvete” respektive ”din vackra dag är mitt kala himlars helvete”.
De senaste månaderna (åren?) har mitt fotograferande gått trögt. Ambition har försvunnit. I dess ställe en tilltagande känsla av besvärlighet. En besvärlighet aldrig så tydlig som vid pulsande i knädjup snö eller slagsmål med stativ i 20-gradig kyla. Egentligen vill jag bara sätta mig ned och gråta som ett barn av utmattning. Men det är inget gubbar gör. I stället riktar jag kameran mot ett vackert träd och hoppas på det bästa.
Ibland går det vägen.
