När jag började skriva dagens text körde jag fast på en översättningsfråga. Jag ville översätta det engelska uttrycket ”everything happens for a reason” men fann mig snart tjugo minuter in i Google Träsket om huruvida Ciceros citat från De Natura Deorum (Om gudarnas natur) Nihil sine causa var mer rättvisande än det mer på tatueringar förekommande omnia causa fiunt. Som jag ser det är det en självklarhet att Cicero är mer rätt, men vem är jag att bråka med tusentalet tatuerade underarmar?

Anledningen till att jag ville använda uttrycket ”allt händer av en anledning” (en översättning jag ser fram emot att få korrigerad via kommentarer eller mail) var att jag min vana trogen begått ett misstag. Av anledningar jag tidigare skrivit om har jag trögt att komma iväg och fotografera, men just denna söndag hade jag lyckats komma iväg – om än alldeles försent. Det var drygt nittio minuter till solnedgång och min tanke var att ta mig till antingen Gysinge eller Sala. När jag lämnade Morgongåva hade jag inte ännu bestämt mig för vilket och det var väl därför jag tjugo minuter senare vid avfarten mot Harbo insåg att jag tydligen haft en tredje omedveten tanke. Till min fasa var min bil var på väg mot Rossholm och den nordvända upplandskusten.

Medan landskapet svepte förbi utanför försökte jag hantera min nyvunna insikt. Jag skulle antagligen inte hinna fram till kusten i tid för solnedgång, inte heller skulle jag hinna till vare sig Sala eller Gysinge. För att inte röna samma öde som åsnan mellan två hötappar behövde jag bestämma mig. Det enda alternativet jag kunde se var att stanna längs vägen och kalla det ett oplanerat fotostopp.

Att stanna längs vägen och ta en bild är dock mycket svårare än vad man tror. Först måste man se något med vid viss potential. Sen måste det finnas möjlighet till parkering. Erfarenheten har lärt mig att varken mötesplatser eller små avtagsvägar ut på åkrar blir bra parkeringsplatser. Landskapet fortsatte svepa förbi medan himlen blev allt mer grå. Till slut fattade jag ett beslut att stanna vid något som liknade en parkeringsficka och helt enkelt försöka hitta något att fotografera längs närmsta åker. Jag visste att det fanns ett par gamla lador maskerade som skjul i närheten och beslöt mig för att börja där.

När man gör ett oplanerat fotostopp finns det alltid en förhoppning om att livet på ett ögonblick ska förvandlas till en Hallmark-film där allting magiskt faller på plats. I mitt fall att ljuset skulle bryta genom den grå himlen och skapa det mest fantastiska förutsättningar för den perfekta bilden. Kanske två älgar skulle posera framför en lada tillsammans med rådjur och domherrar också? Jag skulle knäppa av bilden utan ansträngning och sen tillbringa bilfärden övertygad om att allting händer av en anledning, hade jag inte kört fel hade jag inte varit just där just då och hade aldrig tagit den magiska bilden. Det är sådana eggande fantasier det okända fotostoppet kan ge. När du vet inte vad som väntar står alla möjligheter öppna.

Men, mitt liv är ju inte en Hallmark-film så inget av ovanstående hände. Och det beror till största delen på att saker inte sker av en kosmisk anledning. Saker händer och sen tillskriver vi anledningar och skäl för att rationalisera eller trösta. Jag hamnade här för att jag körde fel och nu försöker jag ta en bild på vad som helst, medan himlen är gråblå som ett miljonprojekt, för att inte komma hem tomhänt och känna mig misslyckad. Det är så verkligheten ser ut. Inga älgar, inga domherrar, inget magiskt ljus. Bara (hårt) arbete och envishet.

Om det senare stycket låter överdrivet negativt är det absolut inte meningen. Jag försöker förmedla en övertygelse maskerad som poäng. Det är viktigt som landskapsfotograf att ha realistiska förväntningar så inte förhoppningarna knäcker oss och skapar besvikelse.

Ibland kör man fel.
Ibland tar man inte den perfekta bilden.
Ibland tar man bara en bild av en gammal lada.

Det är okej.