Medan jag tog den här bilden kom en dam fram till mig och ville prata. Nu minns jag inte exakt vilka ord hon använde mer än att det började med att dammen är så vacker och slutade med att det bor lyxflyktingar i tält/buskarna som tjuvfiskar om nätterna.
När jag ser tillbaka på händelsen är det med en viss ånger att jag inte sade emot eller markerade att hennes åsikter var inget jag var intresserad av, till mitt försvar gick det så fort att jag inte riktigt hängde med när skiftet från kallprat om dammar till ett främlingsfientligt manifest skedde. Men ändå, hade kanske hon gett sig av om jag ifrågasatt varför lyxflyktingar med miljoner på banken skulle bo i tält och tjuvfiska mat i en damn. Nu tog hon istället min tilltagande tystnad som ett tecken på att vi var i samförstånd. Till sist var det jag som fann mig tvungen att avsluta mitt fotograferande och ta mig därifrån innan hennes nonsens tjatade hål i huvudet på mig.
***
Om ni tycker berättelsen ovan låter bekant så är det för att den är det. Jag har berättat dussintals liknande historier om när jag tagits gisslan i samtal. Till följd av det har jag mer än tre gånger fått välmenande råd om att utarbeta strategier för att slippa dylika situationer, råd som jag alltid tackar för men aldrig följer.
I det stora är det en fråga om balans. Jag har en mycket stark övertygelse om att varje människa har en historia värd att höras. Även tokiga tanter i Sala. Det är värt lite skav i själen.
