Under en skidtur några km utanför Abisko, någonstans nedanför Nuolja, bröt jag min arm, min axel, mina revben och i viss mån också mig själv.

Jag kastades mentalt tillbaka till olyckan när jag under ett rehab-pass fick frågan om händelsen påverkat mig. Till min egen förvåning svarade jag ja.

I över arton månader har jag mekaniskt bemött frågor om olyckan med att först förminska, mina eventuella lidanden är små sandkorn i förhållande till andras Himalaya, för att direkt därefter skifta fokus – fjällräddningen är fantastisk, brutna ben läker, vävnad växer ihop. Det har aldrig varit aktuellt att säga den ofiltrerade sanningen om de tankar och känslor som virvlade i mitt inre när jag låg i snön och hoppades på hjälp. Dessa har jag i stället konsekvent sorterat in under för privat och för ovidkommande för andra att höra.

Kanske var det tröttheten, kanske var det att frågan var ärligt ställd och förtjänade ett ärligt svar som ledde till att jag denna gång svarade ja på den ställda frågan. Olyckan har förändrat allt. Det finns ett tydligt före och det finns ett tydligt efter. Utan att kunna stoppa orden hörde jag mig själv berätta saker från min innersta kammare, mitt hjärtas hjärta. Saker jag trott jag alltid skulle behålla för mig själv.

Jag berättade om fallet och hur jag inte kunde komma upp. Om insikten när jag förstod allvaret. Om hur det blev mörkt. Om hjälplösheten. Om uppgivenheten. Om dödsångesten. Om min absoluta, totala eufori när strålkastarna från fjällräddningens skotrar lyste upp snön omkring mig. Orden vällde ur mig som om jag bara längtat efter ett lyssnande öra.

Det sista blev hängande i luften ett tag. Jag kände direkt att jag sagt för mycket och korsat gränsen mellan personligt och privat med bred marginal. Min fysioterapeut hade ställt en fråga, inte erbjudit sig att bli min biktfader. Ingenting i stunden kunde förändra att sagda ord ligger. Ord går inte dra tillbaka när de väl sagts. Ord går bara att överskölja med andra ord. Så jag övergick till att berätta små allmänna anekdoter om tillfället. Miraklet i att fjällräddningen hittade mina bilnycklar i snön. Hur ambulansen som mötte oss vid närmaste väg hade parkerat precis bredvid min bil. Att operationsanteckningarna inte definierar antalet spikar utan använder begreppet ”stor mängd”. Små bagateller med underhållningsvärde och långt från de allvarstyngda ord jag använt minuterna innan.

Som alla vet hjälper det dock inte att parfymera utedass. Mina tidigare ord låg kvar som en tjock dimma i rummet. För att dölja mina känslor fokuserade jag på mina latsdrag. Med blicken mot väggen fortsatte jag berätta om att det var svårt att komma tillbaka till fotograferandet igen. Fast i stället för att berätta om mentala hinder och rädslor pratade jag om fysiska besvär. Jag ersatte min oro för att ramla med utläggningar om dålig balans. Min hjärtklappning till dålig kondition. Den förlamande rädslan till överväldigande trötthet.

Jag tror inte min fysioterapeut för en sekund köpte vad jag sade. Men, hon lät mig hållas och det var vad jag behövde för min katarsis. Efter passet var jag tröttare än vad jag varit efter något annat pass och jag tror inte det enbart berodde på träningsschemat.

Det har tagit mig nästan åtta månader att skriva denna text för den är både för personlig, för privat och för ovidkommande. I den öppenhet en blogg innebär får jag dock blotta strupen och visa en nakenhet jag är relativt obekväm med. Väl medveten om att vad jag kanske mest visar är något poetens Bertil Pettersons uttryckte som ”uttrycks- och meddelelsebehov långt större än gestaltningsförmågan” vilket var hans definition av pekoral. Jag får ta det. Orden behövde skrivas ned och nu när det är gjort är nästa katarsis genomgången.