Första gången jag besökte Lofoten hamnade jag i Unstad. Det bodde då tretton personer i byn och den enda sevärdheten att tala om var kyrkan och det uthus där Sissel Kyrkjebø en gång kissat. Det senare mer än lovligt dokumenterat i en NRK-dokumentär från 2012. Nu var det inte uthuset som lockat mig dit utan det faktum att Unstad var, och är, ett surfeldorado för de initierade. Byns fåtaliga invånare mer än dubblerades av de besökare som parkerat vid stranden och huserade vid den lilla campingen, föga mer än ett hus och en gräsplätt, med det självklara namnet Unstad Camping.

Över åren fortsatte jag återvända till Unstad och kunde se hur Unstad Camping förvandlades till Unstad Arctic Surf, och hur de som förr hängde på stranden i slitna minivans med brädor på taket nu bodde inomhus på surfcamp och hyrde sin utrustning från dag till dag. Denna förvandling blev särskilt påtaglig när jag efter några års pandemisk frånvaro återvände senvåren 2022 och såg att Unstad Arctic Surf byggt ut med både resturang och café. Ett café som erbjöd Lofotens bästa kanelbulle. Ett sådant löfte kan förstås inte gå oprövat varför jag omedelbart bestämde mig för ett besök.

Väl inne slogs jag av hur designad och snygg inredningen var. Det rådde inget tvivel om att någon tagit fram ett koncept som slaviskt skulle följas och det konceptet skulle andas nordisk minimalism möter konstgjord hippieanda. En välputsad espressomaskin på bardisken med ett snett placerat klistermärke om legalisering på sidan exemplifierade detta väl.

När jag stod i kön och beundrade inredningen slogs jag också av att det vid var och vartannat bord satt en surfare hukad över en Macbook Pro. Min gissning var att de som digitala nomader säkerligen gjorde dagens inlägg på sina sociala medier. Det var trots allt en verklighet jag läst om fanns, även om jag själv inte kände någon digital nomad. De är inte så vanliga i min generation och här kanske jag borde ha anat något jag strax skulle bli varse.

För när det närmade sig min tur hörde jag hur baristan pratade med de andra gästerna. Att han var amerikan hördes både i varje stavelse och på det sätt han så bekymmersfritt kallpratade. Samtliga kunder välkomnades med ett litet prat om gårdagens surf, hur vågorna såg ut att bli under dagen och vilka spots som var värda att besöka. Varje gäst fick samma uppmärksamhet och snart var det min tur. Jag förberedde mig på att berätta att jag inte surfade men ville gärna veta om han kände till någon plats där vågorna slog in extra hårt och skulle kunna ge bra bilder.

Men när det väl var min tur möttes jag inte av ett Dude, ett Whats up eller någon sorts informell hälsning. Jag fick ingen utläggning om surf, vågor eller väder. Vad jag fick var en rak rygg, en fast blick och ett ”Yes sir, how may I help you” följd av respektfull tystnad. Min chock vid insikten att jag just genomgått en okulär besiktning och hamnat i farfarsfacket gick inte att beskriva. Jag stod där i vad jag ansåg vara mina bästa hippiekläder, en multifärgad tröja kompletterad med sandaler, och fick inte ens en liten ynka kommentar om dagens surf? Inget ”hey man”. Inget ”dude”. Ingenting. Nämnde jag öppna sandaler? Jag bar öppna sandaler med nakna tår INOMHUS för sjutton. Jag stod där som en förkroppsling av hela deras koncept och fick inte den minsta lilla shaka från baristan. Samma barista som för de fem kunderna innan sagt man och dude så ofta att jag undrat om bara delar av hans vokabulär hade fått följa med till Norge.

Att jag ens lyckades beställa mitt kaffe och den utlovade världens bästa kanelbulle var ett smärre under med tanke på den indignation som rev i mig. Med tjurgubbig trots ville jag berätta för baristan att jag hängt på den här stranden lika många år som han var gammal. Inte bara såg jag stormen 2012 utan jag var halvvägs upp på Himmelstindan när den drog in. Jag har minsann hängt på Camp 4 i Yosemite, hoppat Bungy Jump i Queenstown, stirrat upp på Smith Rock i Oregon och (tittat på andra som har) surfat norr om polcirkeln i decennier. Dessutom är min far från Californien så ta ditt yes sir och stoppa upp det i Sissels uthus.

Naturligtvis gjorde jag inget av ovanstående.

Knockad av självinsikten satt jag i stället med min bulle och insåg att multifärgade tröjor och sandaler till trots var den här världen inte längre min. Med tre barnbarn i bagaget var den okulära besiktningen kusligt träffsäker och det jag egentligen blev så sur över var att min självlögn, att jag hörde hemma här, blivit så brutalt påkommen. Min indignation ersattes av resignation och en uppäten bulle – som var långt ifrån bäst men absolut bland den dyraste i världen – senare var jag på väg från Unstad och lovade mig att själv att framöver mogna till och växa upp.

Ett löfte jag höll tills jag en halv dag senare checkade in på Skagsandens Beach Camp Surf.