Focal (Lofoten, Maj 2013)

I mitt vanliga arbete löser jag problem. Oftast självförvållade, men ändock problem. Så man skulle kunna tänka sig att jag har en problembaserad hjärna och att när jag ställs inför ett problem så slår vanan till och jag löser det? Eller hur, det är väl logiskt?

Självklart inte. När jag står vid en kust på Lofoten och mitt stativ har gått sönder är det för mig ett olösligt problem. Kulleden har låst sig och hur mycket jag än försöker rubbas den inte en mm.
Jag försöker och försöker. Solen börjar gå ner, jag spottar och svär. ”Rör på dig”, säger jag till kulleden med min strängaste röst. Den vägrar. ”Men lyssna då”, säger jag med en något mildare röst. Ingenting. ”Snälla kära förbannade plåtelände. Fungera för f…n”.. Nu är jag nära tårar av ilska som en matador på julafton.

Inga böner hjälper. Kulleden sitter fast och naturligtvis i ett läge då den är vinklat snett nedåt. Jag försöker kompensera genom att peka motsittande stativben snett uppåt. Högst förvirrande upplevelse men det går att ta en bild om jag böjer mig halvt åt sidan och hänger med ena benet i luften..

Kvällen fortlöper och jag praktiserar mina färdigheter som kontorsionist. Strax efter solnedgång är det dags för middag och jag tar mig till bilen. Jag öppnar bakluckan och det första jag ser ligga där är mitt reservstativ. Det andra jag ser är mitt andra reservstativ. Stativen ligger där i bilen med snudd på anklagade uppsyn och jag fånstirrar, fullt medveten om att paret i bilen bredvid måste trott att jag förlorade förståndet. Säkerligen sade de till varandra att svensken öppnade bakluckan. Sen stod han och stirrade i fem minuter. Hade han den försvunna arken där i månne?

När jag väl stirrat klart tillagade och åt jag min middag. Halvvägs igenom insåg jag varför stativen hamnat i min blinda fläck.
Jag jobbar som sagt med problemlösning. Min instinkt var att lösa problemet framför mig. Inte att leta efter alternativ.

******
Och hur gick det med kulleden och den världsomspännande garantin? Jodå. Garantin var världsomspännande i hela USA och livstid är två år. Kulleden är den sista Gitzo-grej jag någonsin köper.

By | 2013-07-17T23:24:08+00:00 juli 17th, 2013|Anekdot, Lofoten, Norge|0 Comments