Dagens bild är tagen i förbaskat tråkigt väder och trots mina bra kläder var det en plåga att vara utomhus.

Om ni läste den inledande meningen och kände ett inre tvång att yttra ett välbekant svenskt ordspråk är dagens text ett varför till att ni inte ska göra det. Inte för att ni är ensamma, i varje bekantskapskrets finns det en person som oavbrutet slänger sig med hurtfriska uttryck; ”Finns det hjärterum, finns det stjärterum”, ”det man inte har i huvudet får man ha i benen”, ”gammal är äldst”, men det vi ska prata om idag är modet att inte vara den som fyller varje tystnad med en aldrig sinande mängd av snusförnuftigheter medan övriga i sällskapet tittar ned i golvet och önskar att vi var någon annanstans.

Vi har alla varit utsatta och jag vet att många av er känner igen er i vad jag beskriver. Tyvärr finns det ont om stödgrupper där vi kan diskutera vår ångest.

I brist på stödgrupper har jag själv ofta reflekterat över varför dessa uttryck skaver så väldigt i mig. Gudarna ska veta att jag använder både min och andras beskärda del av tystnadsfyllare i alla möjliga och omöjliga sammanhang, men till och med för mig är det någonting med dessa broderade ordspråk som får mig att himla med ögonen och sucka djupt. Min egen, förvisso partisk och oerhört tendentiös, slutsats är att ordspråken för mig bidrar till att normalisera en postfaktisk (Post Truth) värld. Det blir en självdestruktion av giltighet när vi strör ord/utryck omkring oss som saknar sanning och sen agerar förvånade när vi inte blir trodda i andra sammanhang.

Det uttryck jag avskyr allra mest, och som är hela upphovet till dagens textmassa, är att det inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder. Den person som säger så har aldrig legat insnöad på fjället eller halvt drunknat i Milford Sound. Det finns gott om dåliga väder som inga kläder i världen kan förändra status på. Det borde vara självklart för alla att när du knyter en Patagonia Torrentshell vid ryggsäcken i halv storm har du skapat en improviserad piratflagga, inte en vindmojnare.

Jag borde veta för jag traskade omkring på fjället när jag tog denna bild i klädd utrustning från några av världens ledande (läs hypade) friluftsmärken i en mängd olika lager och hade lik förbannat en ruskigt dålig dag. Det är liksom inte meningen att man ska vara ute i denna typ av väder. Man ska sitta på ett café och skriva bloggtexter om att vara ute, inte faktiskt vara ute. Men, jag liksom många andra har blivit duperade av klämkäcka plattityder och någonstans i vår skepsis ändå köpt in att det inte finns dåligt väder. Förförda av broderade ordspråk och eleganta reklamfilmer fryser vi fingrarna av oss och undrar om höstens kollektion från Hesta kommer sänka temperaturen.

Vilket den förstås inte kommer göra och det är hela min poäng. Nästa gång det är dåligt väder våga vägra ordspråk. Ät i stället bullar på ett varmt café. Var glad, inte kall.