Något av det mest besvärliga som hänt mig är att Claes Grundsten uppdaterade sin klassiker ”Vandra Kungleden” och lade till en beskrivning om vägen mot Neasketvaggi. Över en natt blev den vy jag betraktade som en väl dold hemlighet till allmängods.
Naturligtvis överdriver jag. Det gick varken över en natt eller är det mest besvärliga som hänt mig. Ändå, efter att ha vandrat sträckan några gånger är min upplevelse att betydligt fler har hittat hit. Det är inte på samma nivå som Lofoten eller Island men det är betydligt fler besökare än tidigare, vilket gör det lite svårare att ta bilder. Jag har tidigare skrivit om utmaningen att tänka om när det gäller kompositioner och jag är en man som har förtvivlat svårt att ställa om. Bokstavligt så väl som bildligt.
Min standardbild från denna vy brukade ta jag stående på en sliten gammal hängbro. En sådan där döden känns högst ett felsteg bort och som förvandlas till en gungbräda så fort två personer ens tittar på den samtidigt. Den vinkeln gav mig en bra balans med jokken i mitten och Sälka i bakgrunden. Med ökat besökarantal blev bron mer av en gungbräda än en faktisk bro och jag blev än mer obekväm (läs rädd) att ta mig över. Således behövde jag hitta alternativ. Dagens bild var den mest uppenbara och jag får se senare i höst om denna vinkel blir min nya standardbild eller om jag vågar ta mig mig över gungbrädan igen.
