Om man besöker Lofoten i februari eller mars är det lätt att tro att det pågår en internationell fotomässa. Var man än går finns grupper av fotografer med en ledare som pekar med hela händer och ropar med myndig stämma när det är dags att fara vidare. Vid snart sagt varje strand ser man glada amatörer tampas med etablerade proffs om hitta den bästa förgrunden och den mest orörda stranden. Ibland blir det inom grupperna en konfrontation som spiller över till nästa morgons frukost. En tidigare oventilerad oförrätt har mognat över natten och exploderar över det degiga brödet. Högljutt klagas det över någon gått in i annans bild, och inte heller för första gången. Blickar vänds mot workshopledaren som i bästa förskolelärareimprovisation lovar att hålla utkik för orättvisor.

På vägarna trängs hyrbilar med yrkestrafik där den ena gruppen kört i nordiska klimat hela sina liv och den andra för första gången ser snö och tror att 30 km/h är en etablerad internationell maxhastighet för vinterkörning. Även här växer frustrationer men brukar begränsas till helljusblink och möjligen ett tut eller två.

Som expert på stenkastning i glashus brukar jag ofta beklaga mig över mängden turister/fotografer jag får dela mina fotoplatser med. Inklämd på lämpligt cafe skriver jag bryska inlägg på sociala medier om att mitt Lofoten blivit förstört. Medan jag dricker mitt kaffe och äter min bulle ,vilka är tillagade och serverade av underbetalda feriearbetare, berättar jag nostalgiska minnen om Lofoten från förr när man minsann kunde bo på hotell för 400 kronor natten och det enda ställe som serverade middag öppnade i juni. Med hela den jargong som är förbehållen priviligerade äldre män vräker jag ur mig lika delar frustration och romantisering av en tid som varit och som inte längre är.

Skälet till att vi alla är här samtidigt är förstås det samma. För en landskapsfotograf finns det ingen annan plats i världen som är lika vacker som tillgänglig. Med bara några kilometers avstånd kan man se sandstränder och bergskedjor i princip samma utrymme. Nya Zeelands fjordlandskap möter de yttre Hebriderna i en fotografisk läckerhet som helt enkelt är oemotståndlig för oss landskapsfotografer.

Vilket är varför jag återvänder gång efter gång, år efter år. Med en sorts hatkärlek över den turistgrupp jag själv tillhör känner jag mig hemma här. Även om jag förfasas över att frukosten störs av utbrott och att bilen framför mig i rondellen stannar för att läsa en karta är allting som bortblåst (bokstavligen) när jag och min kamera står vid Haukland en stormig dag i mars.