Det finns en anteckning till denna bild i min databas. Det står att mitt förhållande till drönare är komplicerat. Det är både sant och inte. Mitt förhållande till drönare är inte alls komplicerat. Det är ren avsky.

Första gången jag stötte på en drönare ”in the wild” var Island 2014. På en parkeringsplats vid Gullfoss lyfte vad som närmast liknade en mini-helikopter och tillbringade de närmaste tio minuterna med att flyga över folks huvuden och orsaka hörselskador. De kommande åren stötte jag på drönare på nästan varje plats jag besökte. Det irriterande surret var lika obevekligt som närvarande och jag fann mig mer och mer irriterad över att inte att få vara i fred. Den konstanta känslan att vara iakttagen skuggade varje steg jag tog.

Helt oavsett surr och integritetskränkning var det rätt fantastiska bilder man kan kunde ta med en drönare. I takt med att internet fylldes med makalösa bilder föll även jag in i träsket. När DJI kom ut med Mavic Pro på marknaden slog jag till och köpte en egen drönare. Nu var det jag som iakttog och jag som surrade.

Men, det kändes aldrig riktigt bra.

För att förklara varför måste jag ge en kompletterande bakgrund. Låt oss säga att vi alla som människor har olika moraliska riktlinjer i våra liv. En gräns som när den överträds får oss att känna att det där var nog inte riktigt okej. När jag flög drönare korsade jag denna gräns hundrafalt.

Jag var aldrig så självmedveten om mitt eget surrande, inkräktande och allmänna jobbighet som när drönaren lyfte. Varje flygtur avslutades abrupt när jag inte stod ut med mig själv längre. Från sekunden jag lyfte iakttog jag min egen förvandling till mannen som fäller flygstolen, skitstöveln med motorn igång, gymbesökaren som surfar. Alla de beteenden jag i mer eller mindre i tysthet fördömer och som finns så uttalat hos de personer som sätter sina egna behov framför alla andras.

Med risk för övertydlighet kan jag berätta att jag aldrig har kommit över insikten att mitt drönarflygande jag är en tvååring med grandios självbild. Därför bor min Mavic i baksätet på min bil och har så gjort de senaste åren. Jag ser den när jag tar ut fotoväskan och nästan varje gång drar en tanke om vilka möjligheter till bilder som finns genom mitt huvud, men lika fort tystas den av min min vilja att vara en samhällsnyttig medborgare som rättar in sig i ledet. Det finns gott om medelålders män som tar plats i världen och det behövs knappast en till.