För några år sedan berättade jag en anekdot om en man med gevär som undrade om jag hade sett hans försvunna hund. Jag var i ungefär samma område, kanske lite närmare lilla syltoppen, när jag stötte en utsikt som behövde fotograferas innan ljuset försvann. Medan jag kämpade med kamera och komposition passerade fyra hurtiga pensionärer. Vi hälsade artigt på varandra innan de försvann nedför den backe jag precis gått uppför. Jag hann ta en handfull bilder när jag ser ser att en av pensionärerna har vänt och kommer med raska steg tillbaka mot mig. Jag avbryter mitt fotograferande och väntar in honom samtidigt som jag undrar vad han kan ha på hjärtat. Han kommer fram, säger hej och sen tillbringar vi ett par minuter med att försöka förstå varandra i en besvärlig svensk norsk språkunion. Till sist visar det sig att han undrar om jag kan något om djurspillning. Pensionärerna hade sett några högar och undrade om det kunde vara björn. Jag försökte först förklara att jag inte kunde mycket om spillning, men visst har man väl läst ”vems spår, vems bajs” någon regnig dag på något naturum så mitt övermod tog överhand ju längre samtalet led. Vi resonerade en stund kring hans beskrivning av fyndet innan jag frågade om han möjligen tagit något foto. Pensionären skiner upp och säger att ”javisst, jag har det i säcken min”.

Klokare personer än jag hade säkert anat vad som följde härnäst men jag var så fascinerad över hans ryggsäck, av märket pingvin och antagligen äldre än jag, att jag inte reflekterade över varför han skulle ned i ryggsäcken för att hämta telefonen. Han grävde runt för fullt, hittade vad han letade efter och innan jag visste ordet av tryckte han en genomskinlig plastpåse med djurspillning i min hand.

”Jag ska skicka det på analys”, sade han stolt medan jag bearbetade att dem förväntade bilden på en telefon var kall plastpåse i min hand. ”I Norge vill vi veta vilka djur som rör sig i fjällen så det är välkommet att man gör det” . Hummande och nickande höll jag med samtidigt som jag försökte ge tillbaka plastpåsen fylld med vad som mest liknande svart mjuk asfalt . ”Det är nog järv”, sade jag med en röst mer fylld med volym än med fakta. ”Järv? Tror du?” Besvikelsen var tydlig i mannens röst. Jag försökte lindra mitt svar med att är svårt att avgöra vad en tillplattad svart substans i en plastpåse egentligen är. Kanske är det bäst att vänta på svaret från analysen. Han höll med . Vi avslutade samtalet med småprat om syltopparna , önskade varandra en god tur och fortsatte med vårt.

Ljuset hade försvunnit så jag packade ihop mina grejer, tvättade händerna i ett litet vattendrag och lovade mig själv att lägga till djurspillning över saker jag aldrig mer ska låtsas att jag kan något om.