När jag skriver denna text är det två dagar innan min årliga höstresa till Funäsfjällen. Prognosen spår oavbrutet regn i en vecka och jag ser fram emot att ligga på sofflocket med några bra böcker som sällskap.
Att vara landskapsfotograf är tålamodsprövande. Det är inget nytt, vi har alla hört det och det finns inget nyskapande i upprepningen att inte förlora tålamodet över vad vi inte kan påverka. Nyckelordet för landskapsfotografen är acceptans. Omständigheterna gäller, hur man förhåller sig är valet. Bitterhet över förlorade bilder eller acceptans och extra många fikastunder.
Min egen insikt i fotografisk acceptans hände på Island sommaren 2019. Tre dagar på ett hotellrum ilsket blängande ut på de kala, blå himlar som förstörde mina chanser till dramatiska landskapsbilder ställdes mot en kväll när jag åt middag inköpt från en Food Truck följt av en kaffe från ett bondgårdscafe och en promenad upp i ett fyrtorn. Insikten att jag kunde välja att vara turist och ha en bra kväll istället för att vara fotograf och ha en usel dag var lika självklar som världsomvälvande.
Detta sagt så hoppas jag förstås alltid omständigheter som i dagens bild. När höstfärger och väder samarbetar perfekt och min enda uppgift är att trycka på slutaren. Samtidigt vet jag hur sällsynt dessa omständigheter kan vara så resväskan är laddad med kaffebönor (Tanzania och Bolivia) och min Kindle med blandade böcker så jag har något att göra medan vädret bestämmer sig. Om chansen dyker upp är jag redo att bli fotograf, om inte är jag tillfreds med en lat semester.
