Genom åren har jag återkommit till en fråga jag fick vid en föreläsning för ett antal år sedan. ”Vad gör man som fotograf när resultatet måste bli bra?” När investeringen i resurser, ekonomiska och tidsmässiga, upplevs som så stor att ett uteblivet resultat – i form av tillräckligt bra bilder – känns som ett misslyckande.
Vid den tiden kunde jag inte ge ett riktigt bra svar. Likt en nyreligiös alkoholist muttrar sinnesrobönen uppmuntrade jag fotografer att acceptera omständigheterna och leva med att man inte alltid tar bra bilder. För detta ber jag om ursäkt. Jag borde aldrig försökt ge ett svar jag själv inte stod för. Sanningen är att när jag känner att resultatet uteblir är det inte någon acceptans som fyller mig. Tvärtom, jag känner en väldig stark motivation att förändra något – även om jag inte alls vet vad det skulle vara. Att rabbla en Hollywoodsk väckelsebön om acceptans – som dessutom i typisk religiös anda skrivits om för att ändra budskapet – leder ingenstans och jag borde inte ha sagt det.
Fick jag frågan i dag skulle jag svara något om vikten att vara ödmjuk inför uppgiften. Att bra bilder inte automatiskt uppstår för att du gjort en tillräcklig stor investering. Jag skulle också nämnt att gamla hjulspår inte leder till nya platser och att som fotograf bör man ta slentrianfaran på allvar.
Men, framför allt skulle jag poängtera att svaret på frågan ligger hos dig själv. På självkritikens våg är det du och ingen annan som fyller, väger och säkerställer att vågskålarna är i balans.
