På toppen av Tjäktapasset, för övrigt Kungsledens högsta punkt, ligger en raststuga där slitna vandrare kan söka tillfälligt skydd från väder och vind. Det är en blygsam fast rymlig stuga med plats för ett tiotal personer.

När jag anlände till denna blygsamma stuga, strax efter att dagens bild var tagen, fanns redan ett sällskap om fem på plats. När jag klev in var stämningen så tjock i det enda rummet att min instinkt sade mig att genast vända om i dörren. En idé den annalkande snöstormen utanför avfärdade åt mig. I stället provade jag ett kraftigt ”hej” i hopp om att tunna ut stämningen något. Mitt hej möttes dock av väldigt avmätta blickar innan sällskapet fortsatte sina interna diskussioner på ett språk jag inte förstod. Det krävdes dock ingen större språkförståelse för att inse att diskussionerna var fåordiga och överdrivet fyllda av menande blickar. ”Fantastiskt”, tänkte jag för mig själv medan jag pysslade med mina köksbestyr och försökte få igång mitt gaskök. ”Jag har antingen hamnat mitt i en Telenovela eller en Lars Norén pjäs”. Tiden får utvisa vilket. Det tidigare vore lite mer färgstarkt,

Svaret gav sig ganska snabbt. Den svenska specialiteten att sitta i obekväm tystnad firade stora internationella triumfer i stugan. Två i sällskapet började omsorgsfullt och långsamt packa om sina ryggsäckar medan de tre andra tittade ömsom på border och ömsom i taket. Själv var jag intensivt upptagen av att stirra på min tepåses försök att färga vattnet omkring sig.

Vi har alla allmänmänskliga minnen av tillfällen när obekvämligheten i rummet var lika påtaglig som luften vi andas. De uppstår i lite olika skeenden vid lite olika tillfällen men jag har aldrig – och jag menar verkligen det bokstavligen – känt mig så mycket som en deltagare i en Lars Norén pjäs som vid detta tillfälle. Obekvämligheten var så kännbar att jag nästintill sneglade mot taket för att se om det fanns kameror där och jag var med i någon arktisk form av dolda kameran.

När ryggsäckspackarna var färdiga med sin omorganisation och lämnade stugan följde de andra tre strax därefter. Kvar blev jag själv med varmt te och en nogsamt studerad tepåse. Som alltid efter stunder efter anspänning var jag både lättad och lite full i skratt över hur spänd den gångna halvtimmen varit. Av något skäl kom jag att tänka på en lärare i dramaturgi som inlett lektionen med att komma in i rummet, högljutt slänga nycklarna på bordet, välta en bänk samtidigt som han med hög röst deklarerade: ”det handlar om ANSLAG.” innan han fortsatte med att behandla hur man behåller spänning över flera akter. Han hade varit nöjd tänkte jag för mig själv. Det var obekvämt från sekunden jag öppnade dörren.

Min tepåse och jag var inte själva länge. Nya personer ramlade in och inom kort var vi en brokig skara människor som diskuterade allt från intensitet i snöfall till om norrsken låter. Stämningen var god och det var himmelsvid skillnad mot hur det bara hade varit en timme innan. Bredvid mig satt ett par från Småland som var ute på sin första vandring. Det var storögt förtjusta över allting och insöp girigt andras erfarenheter. De hade liksom jag varit i Nya Zeeland och därför bestämde jag mig raskt för att de var mina tillfälligt bästa vänner. Vi småpratade om bekanta platser och om Haka var en dans eller en ritual. Vi kom in på Nya Zeelands strikta regler under pandemin och eftersom de ändå var från Småland passade jag på att fråga om vacciniationstakten där.

”Vi har valt att inte vaccinera oss”.

Den som är bekant med uttrycket ”samtalet tog en obehaglig vändning” förstår exakt hur jag kände här. Varje intern varningslampa började blinka rött. En plötslig yrsel tilltog och medan jag desperat försökte hitta tillbaka till samtalet om Nya Zeeland hörde jag hur den ena började prata om youtube-videos, den andra om sanningar. Mina försök att parera med Bungyjump slogs snabbt ned av en utläggning kring Frihetsrörelsen. Jag var knockad. Bokstavligen. Medan ungdomarna fortsatte missionera för en allt tystare skara började jag långsamt och omsorgsfullt packa om min ryggsäck. Under tiden som jag sorterade om mina tandstickor såg jag en av andra mina bordsgrannar bevaka sin tepåse med yttersta noggrannhet. Ytterligare en annan bevakade tak och bordskiva. Till slut bestämde jag mig för att snöstorm slår ignorans och gav mig av. Väl utanför blinkade jag mot himlen och undrade kort om Lars Norén satt där på ett moln och skrockade gott.

***

(Här kan det vara på sin plats att klargöra att jag tror på varje människas rätt att fatta egna beslut. Men jag tror också på min egen rätt att slippa utsättas för andras ignorans.)