Jag tog bättre bilder förr.

Insikter kan slå som hammarslag, särskilt när egot från början är fragilt och självtvivlet nära till hands. Jag bläddrar bland mina tidigare tagna bilder och märker att jag uppehåller mig mer bland åren 2016-2018. Där hittar jag flest av de bilder jag tycker om. Jag borde egentligen inte vara förvånad. Under de åren reste och fotograferade jag som mest. Sen kom livet, en pandemi och en paus från allt.

Nu är pausen slut och jag undrar hur jag kan hitta tillbaka till fotograferandet igen. Svaret borde vara självklart, ta fler bilder, men jag känner ändå att det inte riktigt är så enkelt. För jag tar bilder. Det känns bara inte lika roligt längre på samma sätt som det var förr. Och jag förstår att ett visst mått av upptäckarglädje försvinner över tid. Det är naturligt. Det nya blir så småningom vardag. Men ändå. Det är väldigt mycket vardag och väldigt lite helg om jag får anstränga liknelsen något.

Om man googlar orden ”photography” och ”rut” förstår man fort att jag inte är den enda som brottas med liknande tankar. Orden får i skrivande stund över 54 miljoner träffar. Antal goda råd är ungefär i samma storleksordning. Jag har läst många av dom. Artikel efter artikel har plöjts och det har inte gett mig något mer än trötta ögon och en fascination över fascinationen för listor.

Ser man till listorna är lösningen alltid någon form av nystart. Ny utrustning. Nya motiv. Nytt tänk. Om det vore så enkelt tänker jag för mig själv när jag avfärdar punkt efter punkt i nya artiklar. Att läsa självklarheter är tröttande, det tror jag alla håller med om. Det finns som vi vet inga enkla svar. Är svaret är enkelt är frågan fel.

Ju fler listor jag plöjer, desto mer inser jag att svaret, i alla fall för mig, inte ligger i att göra något nytt utan snarare upprepa vad som är gammalt. I stället för att förlora mig själv i nya grepp behöver jag förstå vad som gör att jag upplever mina äldre bilder som bättre än mina nya. Om det är nostalgins skimrade glasögon som förhindrar mig att se att bilderna jag tar idag är lika bra som de jag tog för fem år sedan? Eller om jag har förlorat min touch för komposition? Kanske är jag en latare fotograf som inte längre anstränger mig lika mycket?

Jag hyser inga tvivel om att jag kommer komma över min dipp och att fotografering kommer bli roligt igen. Men det kommer inte ske med några klämkäcka listor från internet. Det kommer att ske när jag ställer mig själv rätt fråga.