Det regnade för femte dagen av sex möjliga. Med två dagar kvar av min årliga höstresa var jag på lokala fiket i byn och mansplainade för människor som inte ville lyssna om konsten att rosta kaffe. Samtalsämnet påkallat av den enorma kafferost vilken ägarna precis köpt in men inte var redo att tas i bruk.
Här ska sägas direkt att jag inte har någon större insikt i någon kafferrostningsprocess, men det finns dagar när självförtroendet är lite större och onödigt vetande behöver prövas i verkligheten. Likt många andra misstar jag ibland erfarenhet för kunskap. Eftersom kaffe och bullar varit mitt bränsle under många resor tror jag min kunskap inom området är större än vad den säkerligen är.

Efter att ha beundrat maskinen i lagom många timmar och caféet slutligen stängde fann jag mig tvungen att fatta ett viktigt beslut. Skulle jag ge upp för dagen och åka direkt till den lilla stuga jag hyrt? Eller skulle jag ta bilen till Mittådalen och i det grådassiga småregnet försöka hitta en eller två bilder? Det senare så jag kunde inbilla mig själv att jag fortfarande var fotograf och inte bara cafébesökare. Det förra ett konstaterande att jag egentligen var en turist som andra. Som man frågar får man svar. När jag startade bilen var jag fotograf och på väg mot en plats jag någon dag innan hade anat skulle se rätt okej i dåligt väder.

Väl framme stövlade jag ut på myren. Med ett allmänt självpepp Kay Pollak skulle ha varit stolt över följde jag ett avrinningsdike. som låtsades vara en bäck, genom björkskogen och tog lite bilder här och där. Just vid fotograferingstillfället kändes det inte särskilt bra. Jag var stinn efter dagens fika. Min kropp värkte fortfarande efter fjällvandringen månaden innan. Ljuset var grått och regnet ihållande. Trots detta fanns tillräckligt av rester av självpeppet kvar i huvudet så jag kunde tvinga mig själv att följa bäcken bara en liten bit till. Bara en liten bit. Bara en bild till.

Väl tillbaka i stugan bilen hade jag tjugo bilder på minneskortet men inte orken att låtsas vara fotograf längre. Bilderna fick ligga kvar på kortet till nästa dag medan jag sträcktittade på tv-serier resten av kvällen och njöt av rollen som fullfjädrad turist.

Allting har sin tid.