Det bor 6500 människor i Wanaka. Och ett världsberömt träd.

Trädet började sin karriär som grindstolpe för 77 år sedan och är nu antagligen det mest fotograferade trädet på hela Nya Zeeland. Frågar man lokalbefolkningen varför trädet är så populärt får man lite olika svar. En man berättade för mig att det började som ett skämt bland lokala fotografer och artister. I ett sorts identitetskapande började man för fem år sen dela bilder av trädet på sociala medier. Efter några år följde turistbyrån efter. Nu finns det över tre miljoner bilder av trädet på internet. ”Det spårade ur. Vi skapade ett monster.” Mannen ser på mig med en blick som avslöjar att jag borde hålla med, även om jag inte direkt vill. Vad jag vill är att fråga hur det kan ha börjat som ett skämt om det inte redan fanns en tradition att ta bilder av bilder av trädet? Min nästa fråga skulle vara vad skämtet bestod i, det förstår jag inte riktigt heller. Däremot förstår jag – efter mina dagar i Wanaka – mycket väl mannens känsla av att ha skapat ett monster.

Jag är inte helt främmande för att fotografera i turisttäta områden, Grand Canyon eller Upper Antelope är två exempel där jag fotograferat landskap i motsvarigheten till överfulla tunnelbanevagnar, men jag hade inte riktigt förstått hur populär just den här platsen skulle vara. Barnfamiljer, joggare, tonårsgäng. Alla var där. Och förstås, fotografer. Massor av fotografer. För att göra sig en bild av trängseln måste man först förstå att trädet är oerhört lättillgängligt. Placerat i ett grönområde som i sin tur ligger i centralt i Wanaka växer trädet bara några få meter från strandkanten. Det är överhuvudtaget ingen ansträngning alls att ta sig hit, platsen är lika tillgänglig som långbryggan i Rättvik om man vill göra en svensk jämförelse. Det andra man måste förstå är att även om det började som ett skämt är det ett oerhört fotogeniskt träd. Det krävs ingen större skicklighet för att få med sig en bild härifrån. Bara man siktar på trädet blir det alltid något. Vilket förstås är oerhört tacksamt för en lat fotograf med jetlag, och för alla som vill ta en ”jag-var-här”-bild. Från det att man parkerar bilen tar det fyra minuter att både ta och dela en snygg selfie. Inte ens Eiffeltornet är så enkelt.

Den lata fotografen i stycket ovanför är förstås jag. Men det var inte bara för att jag var lat som jag var här. Redan i april när det stod klart att jag skulle till Nya Zeeland skrev jag in That Wanaka Tree på min lista av måste-platser. Vi hade bokat in tre dagar och det här var andra dagen. Den första hade regnat bort. Eftersom ljuset var rätt kasst glodde jag mig mest omkring och iakttog de andra turisterna medan jag låtsades ta bilder. Det fanns oerhört mycket att se. Förutom den rent fotografiska observationen att Sony är tre gånger mer populärt än Nikon och att antalet Canon-kameror var färre än Olympus såg jag bland annat fyra amerikanska tjejer göra någon cheerleading/dans-övning. De hade tre olika kameror uppsatta när de poserade framför trädet. Kamerorna verkade dock inte ha någon fjärrstyrning. Tjejerna sprang fram och tillbaka mellan sin övning och kamerorna. Springandet tog tid och vid slutet var två av dem rejält irriterade på en tredje som hette Tiffany. Tiffany å sin sida var irriterad på ett gäng Skibums som med ölflaskor i händerna och inövade toner av blasé i rösterna gjorde stor sak av att de inte alls var imponerade av trädet, vilket de demonstrerade med ta selfies framför just trädet i tjugo minuter. De avlöstes senare av ett gäng spansktalande ungdomar som började kasta smörgås tills en ung tjej med brittisk brytning sade ifrån. Slokörade dröp de av till tysta applåder från oss andra. En äldre dam lekte med sin hund, som i sin tur lekte elefant i porslinsbutik där butiken var klungan av fotografer och porslinet de uppställda stativen.

De tre timmar jag väntade på solnedgången försvann fort. Det fanns alltid något att smygtitta på. Kanske det mest häpnadsväckande en man som totalt saknade förståelse för personlig sfär. Helt hämningslöst gick han runt bland alla oss fotografer och stirrade på våra skärmar från cirka 20 cm avstånd. Det var något av det mest besynnerliga jag upplevt ska jag erkänna. Han stod vid min sida i över trettio sekunder med nedböjd huvud och granskade min display. Till sist klarade jag inte trycket längre och tvingades bryta tystnaden med ett: Yes? Vilket besvarades med ytterligare tjugo sekunder granskande av displayen i tystnad. Han försvann sedan med ett rop av förtjusning när han såg en busslast kineser nalkas längs strandkanten. Kaka söker maka tänkte jag för mig själv och skämdes för stereotyperna som ligger så lättåtkomliga i tanken.

Mitt fotografiska resultat från tre kvällar och tre morgnar vid denna plats var strax över hundra bilder. Bilder som med få undantag ser kompositionsmässigt identiska ut. Trädet någonstans längs mittlinjen, bergen i bakgrunden, speglingen i förgrunden. Det finns liksom inte så många kreativa sätt att ta en bild på ett träd. Snarare handlar den här typen av bilder om ljus och färg, vilket i sin tur alltid är yttre omständigheter över vilka vi som fotografer inte har någon kontroll. Det blir vad det blir.

Det finns ett annat resultat dock, det mänskliga. Det som sammanfattar hur jag upplevde mina dagar i Wanaka. Och här har man kontroll. Man kan välja att bli förbannad över folkmängden och de begränsade tillgängliga kompositionerna – och tro mig, jag såg en massa fotografer som valde att bli förbannade – eller så kan man gilla läget och bara glida med. Vilket är vad jag gjorde. När solen väl gick ned stod jag bredvid Rachelle från Singapore och Cory från USA. Medan vi knäppte våra bilder utbytte vi minnen och gav varandra tips på nya platser att besöka. När vi skildes åt utbytte vi kontaktinformation och tanken slog mig att trädet kan ju vara populärt av ett annat skäl än selfies, det kan ju vara så enkelt att det är populärt för att det blivit en samlingspunkt för människor med gemensamma intressen. Måhända är jag övermåttan naiv, men vem gillar inte en snygg bild av ett träd i solnedgång liksom?