Jag flaxar med mina armar. Sträcker dem mot skyn. Regnet faller mot mitt ansikte och jag ropar åt havet att göra sitt bästa.
Just denna dag var det inte särskilt mycket vågor att tala om. Ett lågtryck piskade ett duggregn över Lofoten och jag var här för fjärde dagen. Natten innan hade jag brutit armen – något jag inte visste vid tillfället – efter ett fall under norrskensjakten och var i tämligen dåligt skick. Den lilla stranden med det motsägelsefulla namnet Storsandnes fick utgöra gränsen för dagens aktiviteter.
Vi var två fotografer på stranden som såg till att röra oss utanför varandras bilder. Det är inte alltid en självklarhet för alla. De allra flesta fotografer kan berätta många och långa historier om turister som traskar rakt in i bilder utan att skämmas. Vi två representerade dock den andra skolan. Utan att växla så mycket som ett ord och utan att komma varandra närmare än vad ett vidvinkelobjektiv täcker var respekten för varandras utrymme ändå där. Kommunikation är ibland lättare utan ord.
Jag fastnade framför dessa stenar en ganska lång tid. Den perfekta vågen tog god tid på sig. Jag ville fånga något som skapade en riktning i bilden samtidigt som jag ville förmedla en känsla av lugn. Eftersom armen värkte rätt rejält var det också skönt att slippa bära ryggsäcken en stund.
När jag väl lämnade stranden hade det gått fyra timmar och jag funderade på om de var väl spenderade eller bortslösade -fotografens eviga dilemma är att solnedgången alltid är vackrare på andra sidan. Min slutsats blev dock att all tid som spenderas på en strand med norska fjäll och ett mäktigt hav aldrig kan sägas vara bortkastade.
