En av de saker man får uppleva med skräckblandad förtjusning när man äventyrar i medelåldern är middagar med människor man inte känner.

Första gången jag träffade Herr K var just vid ett sådant tillfälle. Vi var fem personer som var för sig tagit in på det lilla hotellet och nu skulle äta middag. R satt mittemot mig och vi hälsade sådär artigt stelt som främlingar gör. I vanlig ordning inleddes samtalet kring middagen lite trevande medan sällskapet stirrade ner i sina tallrikar. Det är ju så vid middagar med främlingar att man försöker få maten att räcka så länge som möjligt. Ju längre maten räcker, desto längre kan man skära maten i delar och därigenom slippa engagera sig i samtal på grund av ren sysslolöshet.

De få meningar som ändå utbyts rör sig oftast kring väder, vind och sätt att resa på. Lagom neutrala för att inte väcka känslor eller starta debatt. Jag säger oftast för en del middagar är inte som andra. Ibland deltar personer som har lite mer att säga än andra. En person som Herr R.

Herr R var berömd. Riktigt berömd. Om jag varit mer påläst hade jag säkert känt till honom, men i det här fallet var jag ovetandes. Ändå tog det inte många sekunder att nå insikten att här satt en mycket van berättare. Herr R hade den lediga, men samtidigt också drivande, ton en person som håller minst 100 föreläsningar om året får. Hans tal innehöll pauser som verkligen var tysta pauser. Inte några ”umh” eller ”öh” vi vanliga dödliga så ofta stoppar in i våra berättelser.

R berättade om sitt arbete och sitt liv. Han berättade i detalj hur han de senaste 25 åren bevittnat klimatförändringar och sett grönländska fiskare mista sitt levebröd. Hans berättelser var gripande och trovärdiga. T o m vi som bara rest i ett tiotal år runt polcirkeln kan vittna om att någonting inte stämmer. Snart var bordet inblandat i ett samtal där vi alla enades om att det inte var klokt vad som hände med vår planet. Fast inte riktigt alla.

Herr K var nämligen inte övertygad. Och när jag säger inte övertygad menar jag egentligen fullt ut skeptisk. När R fortsatte berätta om sina resor, sina böcker och vad han upplevt de senaste 25 åren avbröt Herr K honom med ett torrt: -Det tror jag inte på.

Samtalet kring bordet tystnade lika fort som om K avslöjat att han var djurplågare på semester för att dräpa sälungar.
-Förlåt? Herr R fann sig snabbast. Herr K fortsatte: -Jag tror inte på dig.

Alla som blivit orättvist anklagade för lögn känner igen känslan av svindel. Den sugande känslan i maggropen. Kinder som blossar. Mjuknande mark samtidigt som indignationen stiger likt tidvatten i hjärtat. Herr R ska ha beröm för att han inte tappade fattningen. Med fortsatt mjuk, om än något mer ansträngd, röst försökte Herr R förstå vad i hela världen Herr K menade? Herr R hade ju trots allt dokumenterat sina resor. Bilderna fanns där. Berättelserna likaså. Vad fanns inte att tro på?

Herr K var kallsinnig. Han berättade om klipp från YouTube och om nyhetsartiklar som gömts undan av normal media. Herr K:s ögon gnistrade när han steg för steg klargjorde den konspiration som fanns kring ämnet. Det var inte utan att han spottade rakt ut när han namngav Al Gore som den främsta konspiratören.

Hela situationen var så absurd att jag inte längre behövde låtsas äta för att slippa delta i samtalet. Det var som en Lars Norén pjäs utspelade sig vid middagsbordet och jag var en ofrivillig deltagare.

Herr R kände sig orättvist anklagad. Han försökte dra ur Herr K exakt vad lögnen bestod i. Herr K vidhöll att klimatet inte förändrats och att alla påståenden om sådant därmed var osanna. Herr R pratade om Grönland och Svalbard. Hans röst hård och sårad. Herr K pratade om intresseorganisationer och politiker. Hans röst hetsig och fanatisk. Till slut skakade Herr R bara på huvudet. Han hade slut på ord att slå ner väggen med. Herr K fortsatte prata om att jorden var miljoner år. Med emfas påpekade han att det är orimligt att dra några sådana slutsatser om vad som är normalt baserat på den korta tid människan befolkat planeten.

Hela situationen var nu så absurd och Norénsk att jag inte kunde hålla tillbaka ett nervöst skratt. Jag påpekade för Herr K att jag hade från bestämd källa att jorden var 6000 år gammal och inte en dag äldre. Det hade en man berättat för mig när jag besökte Grand Canyon. Dessutom hade jag bevis. Jag tog fram min telefon och surfade till answersingenesis.org.

Kanske insåg Herr K olämpligheten i sitt beteende. Kanske förstod han att middagar inte är rätt plats att ställa sig på en plattform och högljutt ropa om konspirationer. Kanske ville han bara få slut på samtalet. Det är svårt att säga, men Herr K tog mitt inlägg som en chans att föra diskussionen vidare med bägge händerna. Tillsammans engagerade sig bordet i bevisföringen för en ung jord. Vi skrattade gott åt sidans påståenden och tveksamma vetenskap. Ett middagssällskap återigen i samklang utan besvärande dissonanser.

Eftersom spänningen nu släppt vågade sig värdinnan på att ta fram kaffet. Herr R hade hämtat sig från anklagelserna och log igen. Hans röst var tillbaka till den mjuka när han lutade sig fram och berättade:

”Vet ni vad, det bor älvor på Island. Jag har sett dem själv.”

[separator style_type=”double” top_margin=”40″ bottom_margin=”40″ sep_color=”” border_size=”” icon=”” icon_circle=”” icon_circle_color=”” width=”” alignment=”center” class=”” id=””]
Läs även:[recent_posts layout=”default” hover_type=”none” columns=”3″ number_posts=”3″ offset=”1″ cat_slug=”” exclude_cats=”” thumbnail=”yes” title=”yes” meta=”no” excerpt=”yes” excerpt_length=”35″ strip_html=”yes” animation_type=”0″ animation_direction=”down” animation_speed=”0.1″ class=”” id=””][/recent_posts]