Jag sitter på ett cafe i Reine. Det är dags för frukost och för första gången på några dagar äter jag den ensam. Regnet vräker ned utanför och några franska turister pratar om gårdagens norrsken.
Personalen har slagit på radion och när jag häller upp min andra kopp kaffe hör jag en cover på Cyndi Laupers True Colours ur högtalarna. Jag vet inte vem artisten som sjunger är. Det är ingen röst jag känner igen, men jag är ej heller särskilt musikaliskt bevandrad.
Samtidigt som refrängen börjar ser jag ut över Reine och Olstinden. Rösten sjunger om True Colours och Lofoten visar upp en regnig brun sörja. Jag tänker att kanske är det sant. Kanske är det faktiskt just det här som är Nordens True Colours. Vi har det grönt eller vitt fyra månader om året, resten av tiden är brun.
Det har inte gått särskilt bra med fotograferandet denna resa. Jag tror jag bor för bekvämt. Det är svårare att lämna en varm säng än ett blött tält. Dessutom är jag besviken över vädret. Fastän jag lovat mig själv att inte bli upprörd över saker jag inte kan påverka har jag svårt att finna ett stoiskt lugn. Jag är här på Lofoten för att fota snö och is. Istället har jag hamnat i vårsörja och störtregn. För att ytterligare strö salt i mina sår har min ålder gjort sig påmind och jag har svårt att gå.
Kvällen innan hade jag gjort en tur till Myrland, eller mer korrekt vad jag trodde var Myrland. K rättade mig senare. Jag hade stannat vid en strand och fotograferat vågor. Mitt absoluta favoritobjekt i brist på snö och is. Jag försökte parera en våg när jag föll framåt. Med kameran uppsträckt som en fackelbärare slog jag i knäna. En fotograf lär sig att skydda sina kameror först. Smärtan var omedelbar men mildrades av att kameran både var hel och torr. Jag fortsatte ta bilder men det blev inga särskilt avancerade knäböj resten av kvällen.
När jag packar ihop min frukost får jag en fråga från det franska turistsällskapet om jag är en ”local” eller ”photographer”. Utan att riktigt tänka efter svarar jag ”local”. Det är en fräck lögn men det känns inte som en lögn. Det känns som en sanning. Jag förtydligar mitt svar: ”Swedish local. And photographer. But english”.
Jag inser någonstans att jag håller på att väva in mig i en osanning så jag skyndar mig ut. Det regnar fortfarande när jag sätter mig i hyrbilen och kör mot Flakstadoya. Jag känner turisternas blickar mot ryggen. Regndropparna slår hårt emot vårsörjan och jag funderar på om jag ska fotografera något annat än vågor idag. Frågan är retorisk för jag vet redan att svaret är nej.
[separator style_type=”double” top_margin=”40″ bottom_margin=”40″ sep_color=”” border_size=”” icon=”” icon_circle=”” icon_circle_color=”” width=”” alignment=”center” class=”” id=””]
Läs även:[recent_posts layout=”default” hover_type=”none” columns=”3″ number_posts=”3″ offset=”1″ cat_slug=”” exclude_cats=”” thumbnail=”yes” title=”yes” meta=”no” excerpt=”yes” excerpt_length=”35″ strip_html=”yes” animation_type=”0″ animation_direction=”down” animation_speed=”0.1″ class=”” id=””][/recent_posts]
