Jag ser Volvoreklamen på teven. Amanda Bergman sjunger att det stora vemodet har rullat in. Jag funderar på hur det ska hjälpa till att sälja bilar. Jag tänker på hur Mikael Persbrandt bryter ihop i filmen ”Mig äger ingen”. Sålde den scenen några bilar?
Jag sitter med min dator i knät. Jag skriver en text. Försöker skriva en text. Det vill sig inte. Orden fastnar. Trasslar in sig i varandra. Vad som verkar så klart i huvudet blir grå trasselsudd på skärmen. Jag vill berätta en historia om vemod, om sorg, om längtan. Istället bygger jag en textvägg med staplade ord som tagna från IKEA.
Jag drömmer om Island. Om USA. Om Lofoten. Om en plats som inte är här. Jag går igenom kartor. Googlar bilder.
Jag vill illustrera texten med en bild men ingen duger. Bilden jag hade valt känns plötsligt för turistig. Känslan jag vill förmedla fångas inte.
Jag bläddrar vilt i Lightroom. Ingen känns rätt. Vad jag känner är Saudade. Ett portugisiskt ord för melankolisk saknad.
Till sist fastnar jag för denna. En nytagen bild från en stormig kväll utanför Vareid, Lofoten. Jag skriver klart min text. Lägger den åt sidan. Imorgon kommer jag skriva om allting men för tillfället är jag nöjd.
