Det blåser vid kusten!
Mailet jag fick från min automatiserade tjänst väckte mitt intresse. Väderleksrapporten talade om 10 sekundmeter, frisk vind till land eller styv bris till sjöss. Jag såg framför mig hur vågor tornade upp sig. En dubbelkoll på SMHI. 8 sekundmeter. Nederkanten av styv bris. Våghöjd på en meter. Här fanns ingen tid att förlora. Jag packade ihop fotoutrustningen, enkelt eftersom jag aldrig packar upp den, och gav mig av.
På vägen ut anade jag lite oråd. 8 sekundmeter är ingen jättestark vind men det är tillräckligt att ruska om lövträd. Ändå tyckte jag träden var märkligt stilla när jag svepte förbi. Vid kusten är det alltid lägre tryck övertalade jag mig själv. Jag körde igenom Skärplinge, fortfarande ingen vind. Ut mot kusten. En mil kvar. Fortfarande ingen vind. Parkerade vid Rossholm och började gå sista biten. En kilometer senare var jag framme och nu fanns det inget sätt att lura mig själv längre. De utlovade sekundmeterna var långt ifrån 8. Snarare var det 2. Kanske den mest värdelösa vinden i fotohänseende då det är alldeles för lite att skapa drama men tillräckligt för att sabba alla försök till reflektioner genom att krusa ytan.
En sekund funderade jag på att vända om. Jag var så inne på att jag skulle fota vågor. Helst utan horisont eftersom jag dagarna innan fått mig vidtalat att sådana bilder är ren poesi. Nu stod jag vid ett krusande tråkhav i ett mediokert ljus med en tämligen kal himmel. Vad skulle jag göra? Ja, givetvis det enda rätta. Jag slog mig ner i solskenet och toksurfade på min iphone tills ljuset var lite mer acceptabelt. Sedan tog jag en bild av solnedgången – rakt på eftersom jag har problem med auktoriteter och samma person som sade att bilder utan horisont också sade att man aldrig får ha med solen i bild – och när det var gjort åkte jag hem. Lite besviken över de uteblivna vågorna men som alltid relativt nöjd med ännu en fotograferad solnedgång. Nummer 88 för året.
