På tur

_DSC1205-Redigera-Redigera

Så, jag är på tur. Inte för att jag tror någon kan ha missat det eftersom jag basunerat min önskan om sponsring de senaste månaderna a la TV4 men ändå.

jag har kommit till Ramberg på Lofoten. Inte utan några bekymmer på vägen ska erkännas. Mitt första bekymmer var att Höga Kusten inte gjorde någonting för att få revansch för höstens misslyckande. Tvärtom. När jag går till min tänkta tältplats vid Kälviken inser jag två saker.
1. Hela skogen är full av snö.
2. Tältplatsen är en sjö.

Här kan man fundera ett slag över planering och liknande, men vi ignorerar det utan nöjer oss med att jag fick hitta en alternativ plan, en där tältet inte flöt. Minuspoäng till höga kusten med andra ord och med alla minus från förra hösten behövde kusten nu göra en rejäl uppryckning. Och hur gjorde kusten en uppryckning tror ni? Jo, den gjorde sin allra bästa Lofoten-imitation och regnade oavbrutet. Jag packade tält och saker i bilen. Jag har aldrig gillat imitationer och den här var förvisso bra, för det regnade som det aldrig gjort något annat, men inget för mig. På med Meat Loaf på Spotify och som en Bat out of hell var jag iväg. Min tanke var att jag skulle till Jokkmokk men ett misstag med höger istället för vänster ledde till jag övertygade mig själv om att ödet ingripit. Jag körde direkt till Abisko istället. Jag ringde faktiskt upp stationen och frågade om det gick att tälta eller om de också hade en sjö så jag behövde simma ut till tältplatsen. De lovade att så icke var fallet och det säkerligen fanns någon plats som var relativt torr. Jag lade på och kände mig nöjd.

Här kommer bristande planering del II. Jag visste ju att Abisko var kallt i slutet av April men -9 är ingen svensk temperatur för maj någonstans. Det är bara fel, fel, fel.

Jag anade förstås oråd när jag såg pimpelstugan på Torne Träsk men hur illa kunde det vara? Svaret var mycket! Turligt nog är Abisko Turist ett vänligt ställe. Vi stackars tältare som frös fick tillgång till vandrarhemmets matsal, toalett och dusch så jag kunde värma upp mig med jämna mellanrum. Jag hängde kvar här över två dagar eftersom min princip för bilkörning är att alltid ha en vilodag när jag kört över 11 timmar dagar innan. Det har jag nämligen hört i en country sång. Tredje dagen åkte jag vidare mot Lofoten.

Jag hade mailledes kommit överens med en onämnd campingplats om att de hade öppet. När jag rullande in i Kabelvåg insåg jag att mailkontakt är överskattat. Tältplatsen var täckt med tre decimeter snö och det fanns inte en levande själ i sikte. Typiskt. På med Gpsen och titta efter närmaste camping förutom denna. Rulla dit, även den stängd. Upprepa. Upprepa igen. Och igen. Till sist insåg jag att det finns inte en enda tältplats öppen på Lofoten (förutom Ramberg men det var för långt) och att jag skulle få fricampa.

Så jag styrde Penny mot Uttakleiv för att hinna fram innan solnedgången men det gjorde jag förstås inte. Genom bilfönstret såg jag den ena spektakulära vyn efter den andra men här fanns ingen tid att förlora. När jag väl kom fram till Uttekleiv hade regnet dragit in över stranden. Jag såg hur skaror av förskräckta fotografer flydde med sina stativ och gigantiska filter medan jag själv trotsigt slog upp tältet nedanför parkeringen och gjorde i ordning min middag. Strax efter midnatt avtog regnet men jag bestämde mig för att skjuta upp fotograferandet till morgondagen och sova istället.

Dagen efter körde jag till Rambergs Camping och här är jag nu sedan tre dagar. Det finns säkerligen anledning att återkomma till ett par incidenter jag råkat ut för (Nudelsörplande tonåring från Taiwan, dikeskörning när jag stirrade mot himlen och varför så många på Lofoten har bilar i halvmiljonklassen men inte förstår hur en mötesplats fungerar).

Jag lämnar er med en bild tagen på Uttakleiv i snöblandat regn. Jag fick torka av objektivet mellan varje exponering och bildbehandlingen är klumpig (min laptop pallar inte med D800:ans filer). Ändå hoppas jag den väcker en känsla av hur vackert det kan vara här – trots regnet och vinden. Eller ska det kanske vara, tack vare?

By | 2013-05-05T15:11:22+00:00 maj 5th, 2013|Lofoten, Uncategorized, Veckans bild|0 Comments