Fotografer berättar gärna om hur de har ansträngt sig för att ta en bild. Vi berättar med dramatiska ord hur vi gick 18 kilometer utan skor genom taggtråd för att sedan vänta 39 timmar på det korrekta ljuset. Vi gör detta för att vi ibland vill ge en bakgrund till hur vi verkligen tog bilden, för att förklara att det minsann inte var bara att parkera bilen, luta sig ut genom fönstret och knäppa av. Det finns lite ansträngning att hänsyn till.
Denna bild är tvärtom.
Detta är en bild som kom till när jag var på väg att ta en annan bild. Jag skulle fotografera ett skulpturlandskap utanför Eggum och gicl längs vägen när detta skådespel plötsligt utspelade sig framför mig. Eftersom jag är en hopplös sucker för stora himlar och dramatiska landskap stannade jag på fläcken och började knäppa av i ordets rätta bemärkelse. Här fanns inte tid för eftertanke eller djupsinniga kompositioner. Här fanns bara tid att få upp kameran, hitta några ledande linjer och börja smattra.
Och för att vara riktigt ärlig. Det är nog denna typ av fotografi jag gillar allra bäst. Det spontana förevigandet av någonting vackert, och gärna dramatiskt. Livet behöver inte vara så förbaskat komplicerat jämt.
Teknik:
För de tekniskt intresserade kan jag berätta att jag gafflade för fullt och tog sju exponeringar per bild. Alla försök att slå samman i HDR med Photomatix/HDR Efex blev dock helt misslyckade och istället har jag manuellt maskat (vilket förklarar rörelserna i molnen som jag själv tycker fungerar).
