Jag var strax utanför Flakstad när jag såg vyn nedanför som skrek om att fotograferas. Med sinnena på helspänn började jag leta efter en plats att ställa bilen. Turligt nog dök en minimal parkeringsficka upp ett hundratal meter framför mig. Med lagom mycket besvär lyckas jag ta mig in på den utan att alltför mycket av bilen stack ut i vägen.

Med ryggsäcken över axeln och kameran i handen klättrade jag ner till vattnet och började fotografera. Det föll ett lätt duggregn så jag hade fullt sjå att torka av objektivet mellan bilderna. Kanske var det därför det tog mig en stund att upptäcka att någonting pågick där jag ställt bilen. En asiatisk dam stod bredvid min bil och gestikulerade vilt.

Rädd för att någonting allvarligt hänt tog jag min kamera och klättrade upp mot bilen. Väl framme vid parkeringsfickan insåg jag dock snabbt att damen inte alls var intresserad av att tala med mig. Hon var fullt upptagen av att med viljekraft och ilskna gester manövrera in en minibuss på samma yta som min bil stod på. Medan damen gav order om hur hjulen skulle ställas försökte den stackars föraren backa och köra framåt om vartannat. Jag stirrade klentroget på scenen framför mig och försökte ta in det absurda i situationen. Parkeringsfickan var knappt stor nog för min lilla Seat Leon. Något även föraren av minibussen antagligen insåg med tanke hur hon hela tiden avbröt försöken att backa in. Den gamla damen var dock helt bestämd. Hon stegade runt parkeringsfickan och gav nya order medan minibussen alltmer desperat gjorde små försök att positionera sig för en inbackning.

Även om situationen var fascinerade, och det var den till den grad att jag blev sugen på popcorn, tog till sist mitt rationella jag överhanden. Det var tydligt att damen inte tänkte ge upp sina försök att få in bilen där ingen yta fanns. Lika tydligt var att föraren inte tänkte ifrågasätta damens order. Det stod klart för mig den mest troliga utgången av dramat var att antingen jag, min bil eller minibussen låg i vattnet. Trots att jag inte på långa vägar egentligen var klar med platsen fanns det inga bra alternativ. Jag fick vackert överge parkeringsfickan och leta efter en annan.

Med viss rädsla för döden ställde jag mig mellan min bil och minibussen för att försöka signalera att jag nu skulle flytta bilen. Den gamla damen stirrade på mig och verkade inte alls uppskatta att hennes utmaning nu försvunnit. En kort sekund började jag ångra mig men när jag såg minibussens förare forma orden ”thank you” försvann min tveksamhet direkt. Jag satte mig i bilen och gav mig av.

Det är möjligt att beslutet att ge mig av kostade en bild eller två, men det är ändå inget jag ångrar. Om det är något mina äventyr lärt mig är det att vänlighet vinner i längden och att varje människa utkämpar en strid du inte vet något om. T ex mot en äldre släkting som kräver en fickparkering på minimal yta.