Som ung hade jag tänkt mig bli dramatiker. Jag var lite för snobbig för att bli författare och var väldigt noga med att använda just ordet dramatiker. Skämskudden ligger nära till hands när man pratar om det såhär 30 år senare, men om det finns förlåtelse i erkännanden så hoppas jag utnyttja det.

Jag gick i skola för att bli dramatiker. Tillsammans med en grupp människor med lika stora ambitioner som jag. Vi kände oss utvalda, vilket vi på ett sätt också var. Vi hade alla avlagt inträdesprov och hade alla passerat nålsögat. Första dagen presenterades vi för varandra som den nya generationens dramatiker. Om vi hade varit sådana som log hade vi antagligen alla haft ett leende från öra till öra, men vi var bleka och svåra. Med en axelryckning förklarade vi i kroppsspråk för varandra att ”what ever”.

Jag vet inte när jag insåg att det här inte riktigt var min grej. Antagligen redan efter en vecka eller två. Vi spelade in varandra på film och pratade om anslag, scener, dramaturgi. Regler staplades på regler. Jag insåg efter ett tag att vi alla också skrev samma berättelser gång efter annan. jag skrev om kärlek. Besinningslös kärlek, en annan skrev om flykt. En tredje om att bli övergiven. Vi stuvade om i berättelserna och ändrade scenerna, men grunden var alltid den samma. Temat återkom gång på gång. Jag älskade fortfarande att skriva men började inse att jag inte hade något att berätta. Skrivandet gick på tomgång. Jag såg passionen mina kurskamrater hade. Jag funderade när den skulle nå mig. Svaret var aldrig.

Istället bytte jag bana. Mitt yrkesval blev ett helt annat. Ett mer problemlösande än kreativt.

Fast det kreativa försvann aldrig riktigt. Jag skrev musik. Klinkande på piano. Hellre än bra men ändå. Jag skrev algoritmer i olika programspråk. Spelade schack. Jag redigerade några tidskrifter. Layoutade en bok. Skrev dialoger och brödtext. Recenserade manuskript och hjälpte till med några tal. Jag kallade mig t.o.m webbdesigner ett tag.

Men ingenting fastnade. Inget blev en passion.

Tills jag fick en kamera.

Nu har det gått sex år sedan jag började fotografera och det är med lätthet de bästa kreativa åren i mitt liv. Vad jag sökt hela mitt liv fanns en kamerabutik iväg. ”Who knew?”- som vi brukar säga i min familj. Förr hände det att jag fylldes med en sorg över vad som kunde ha varit när jag såg forna kurskamraters pjäser sättas upp på Uppsala Stadsteater. Idag blir jag glad att jag också, om än tjugo år senare, fann min passion.

[separator style_type=”double” top_margin=”40″ bottom_margin=”40″ sep_color=”” border_size=”” icon=”” icon_circle=”” icon_circle_color=”” width=”” alignment=”center” class=”” id=””]
Läs även:[recent_posts layout=”default” hover_type=”none” columns=”3″ number_posts=”3″ offset=”1″ cat_slug=”” exclude_cats=”” thumbnail=”yes” title=”yes” meta=”no” excerpt=”yes” excerpt_length=”35″ strip_html=”yes” animation_type=”0″ animation_direction=”down” animation_speed=”0.1″ class=”” id=””][/recent_posts]