Return (Lofoten, Maj 2014)

De första fem minuterna skämdes jag över att stå här igen. Jag hoppades att ingen av de övriga närvarande fotograferna visste att jag var här för kanske femtionde gången. Lite skamset drog jag mig neråt till min favoritplats samtidigt som jag sade till Ian att ”I’ll just be a minute”. Vilket var en lögn. Bara denna exponering var fem minuter. Jag tog säkert fyra till.

Populärkultur talar gärna om trygghetszoner och det är ack så tillämpligt även i fotografi. De två personer som i särklass betytt mest för mitt fotograferande talar ofta om ämnet, om än på olika sätt.
David DuChemin brukar regelbundet posta små buttra facebookstatusar om att sluta ta samma bild, samtidigt som han uppmanar oss att köpa hans senaste bok som av en slump handlar om att sluta ta samma bild. Svenske Hans Strand med sin buttra, kloka stil är lite mer direkt. ”Trams” utbrast han på en föreläsning så hela salen hoppade till.

Jag lyssnar, men ändå inte.

För hur futtigt det än kan vara så trivs jag här på Uttakleiv. Jag gillar att se solen gå ned över havet och jag gillar att fånga det på bild. ”Jag kan inte vara så ensam”: utbrister jag försvarsmässigt för mina absolut mest framgångsrika bilder har tagits här. ”Och vad vet gemene man om fotografi” fnyser Roar kort som svar där han av princip inte fotograferar solnedgången utan är upptagen av en komposition över en kvarlämnad vattenflaska halvt täckt av sand.

Touche,

Tja, de vet vad gillar vill jag svara men vågar inte riktigt. Liknelsen med Camilla Läckberg som jag vet att Stefan inte kan vänta på att dra är alldeles för sårande. Någonstans i bakhuvudet har jag ett frö till ett manifest, en uppgörelse med den fotografiska världen om att vi i vår strävan efter att vara unika, kreativa, speciella missar den skönhet som ligger precis framför oss. Den upplevelse som fick många av oss att börja fotografera i första hand. Vår jakt efter kreativa kompositioner i intima landskap, där den oinsatte betraktaren oförsynt frågar om vi kom åt slutarknappen när vi skulle packa ner kameran, är förvisso hedervärd och utvecklande men måste den alltid ske på bekostnad av någonting annat? Ska det inte vara ett komplement? Hållbar utveckling i ett fotografiperspektiv? Måste verkligen det ena utesluta det andra?

Jag vill så gärna svara nej, jag vill envist slå ett slag för vykortsromantiken. För solnedgångarna över världen. För kalenderbilderna.

Men jag vågar inte. Rädslan att inte bli tagen på allvar är för stor. Istället står jag i skuldmedveten tystnad, fast i en värld mellan Läckberg och Ranelid, och formulerar mitt manifest samtidigt som jag tar samma bild för hundrade gången.

By | 2015-08-20T20:00:24+00:00 maj 31st, 2014|Lofoten|0 Comments