På tur II (Ramberg, Maj 2013)

soluppgång ramberg

Hur är det med självhatet, frågade programledaren Kristoffer Trumf gästen Carina Berg i podcasten Värvet. Frågan fick mig som lyssnare att haja till. Dels över själva frågan. Jag menar, är det vad man ska fråga en av Sveriges mest charmiga programledare? Men också för att jag nog aldrig blivit så förvånad som när Carina Berg svarade: jo,tack det är bra. Som om det vore legitimt, ja t.o.m normalt att hata sig själv.

Vilket det förstås är, men jag hade nog aldrig riktigt förstått hur legitimt det är. Och jag ska erkänna att det fyllde mig med lättnad. För om Carina Berg kan känna självhat, då är mitt lilla självtvivel som fotograf högst normalt. För det är ju så att inför varje resa jag gör ifrågasätter jag mig själv. Små onda funderingar fyller kroppen. Kommer det bli några bilder? Och om så, tänk om bilderna bara blir pretentiöst nonsens? Tänk om bilderna blir snapshots från 80-talet? Kanske är det bäst att jag struntar i det…

Nu har jag dock gjort detta så pass många att jag känner mönstret. Jag vet att tvivlet är normalt och när jag väl är igång är det inget jag reflekterar över. Men självtvivel tror jag vi alla känner vid tillfälle.

Jag är inne på Dag 16 och befinner mig i Abisko. Det ör spöklikt tomt här i slutet av maj innan huvudsäsongen drar igång. Jag har varit ifrån Lofoten en dag och saknar det redan. Vädret var väl inte på sitt bästa humör – om det nu någonsin är det på Lofoten – så jag checkade in på pensionat några dagar för att torka upp. Första dagen var jag enda gästen. Andra dagen när jag vaknade hörde jag röster från det gemensamma lilla vardagsrummet. Det talades högt på engelska och skrattades. Jag kunde urskilja att planer för dagen gjordes upp och att foto-platser diskuterades. Jag klädde på mig och gick ut i det gemensamma rummet för att ordna lite kaffe. Så fort jag öppnade dörren, total tystnad.

Och jag menar inte tystnad likt den som uppstår när folk runt ett bord tittar upp för att se vem som kom in och fortsätter prata. Nej, total stenväggstystnad. Jag försökte mig på ett litet hello, fick ett kort hello tillbaka, hällde vatten i vattenkokaren och väntade på att vattnet skulle koka upp.

Total tystnad.

Vattnet kokade klart. Jag hällde i snabbkaffet. Två sockerbitar. Plumset när sockerbitarna föll ner ekade runt rummet.

Total jäkla mörkertystnad.

Jag tog min kopp och försökte gå ut så snabbt som möjligt utan att det skulle vara alldeles uppenbart att jag försökte fly rummet. Jag kom in på mitt rum, ställde ifrån mig kaffet och hörde hur samtalet och skratten återupptogs. Högt och ljudligt.

Och utan att jag kunde hjälpa det flög tanken igenom huvudet att pratade om och skrattade åt mig och mina bilder. För att riktigt förstå det absurda i det hela tillåt mig att spalta upp den grad av självcentrering detta självhat krävde.

1. Två personer från en annan kontinent (Dom var från australien) checkar in på ett pensionat.
2. Deras första tanke när dom checkar in är att kolla vem som bor i rum 3 genom att hacka pensionatets bokningssystem.
3. När dom har kollat upp vem som bor i rum 3 ger dom sig ut på internet och letar efter bilder från sagda person.
4. När bilderna är hittade, från personen dom aldrig träffat, aldrig sett, inte vet vem det är, så studeras bilderna och skrattas åt högljutt samt livligt under flera timmar.
5. När personen de aldrig träffat, vet vem det är eller ens hört talas om står i rummet kan dom telepatiskt känna att aha, det där är David Foster. Bäst vi tystnar.

För så lagda och självcentrerade är vi människor att vi t o m i vårt bekväma självhat inbillar oss att resten av världen naturligtvis snurrar kring oss. Vi kan inte nöja oss med med att det pågick ett samtal som vi avbröt och att det återupptogs när vi lämnade rummet, nej, vi inbillar oss att allting kretsar kring oss.

Och helt plötsligt förstod jag varför Carina Berg fick frågan.

Bilden är tagen på Ramberg, Lofoten och är straight from camera, jag har svårt att redigera bilderna på resande fot så jag vill kalla det ett utkast. Sensorfläckarna och den skeva horisonten är en bonus!

By | 2013-05-22T20:43:35+00:00 maj 14th, 2013|Lofoten, Veckans bild|0 Comments