Ännu en solnedgång med kängor i vatten. Man skulle kunna tro att jag lärt mig vid det här laget men den här hunden är för gammal. Hur jag än lovar mig själv att inte blöta ned mig står jag där en timme senare med ömmande rygg och dyngsura kängor. Kängor jag efter avslutad fototur slänger bak i bilen för att de ska torka. Vilket innebär att bilen stinker skolgymnastiksal i månader tills jag antingen slänger kängorna eller vänjer mig. Det senare inträffar oftast innan det förra, vilket i sin tur gör att jag ofta är avvaktande med att erbjuda någon skjuts.
Faktum är, och det finns egentligen inget sätt runt det, att bilder av vågor blir inte bra om man inte är nära nog. Även om det innebär blöta kängor, stinkande bilar och ett erbjudande om taxipengar istället för skjuts till nära och kära -vilket som pris att betala för en bra bild nog varje fotograf skulle tycka var ganska lågt egentligen.
