Jag överhörde ett isländskt par som berättade för stugvärden att de nu gjorde vandringen för tredje gången, nästintill enkom för att se utsikten vi skulle få nästa dag. De ville förhöra sig om vädret och att de inte skulle bli snuvade på konfekten. Stugvärden ville inte ge några dåliga nyheter så i tystnad räckte hon helt enkelt över den utskrivna rapporten till paret vars ansikten mörknade i takt med att de tog in vad som stod.

Vi hade haft ett förfärligt väder under dagen med vind, snö och regn. Mitt tält var fastsurrat i stora stenblock och trots mina många extra stormlinor var jag lite orolig över vindarna. Tack vare internet hade jag tagit del av många skräckhistorier kring sönderblåsta tält på denna plats, Hrafntinnusker. Så många att jag var övertygad om att mitt tält skulle blåsa sönder sekunden det var uppslaget. Samtidigt var jag så trött och så utsliten att jag knappt kunde bry mig. Efter att ha betalat min avgift samt köpt den dagliga ransonen av chips lade jag mig i tältet och somnade fullt påklädd. Ett par timmar vaknade jag av kylan, -6 grader, och och att jag frös som jag aldrig tidigare under någon vandring. Efter att ha konstaterat att tältet ännu inte blåst sönder tog jag på mig en dunjacka för att komplettera mitt redan påklädda jag och somnade om.

Nästa morgon var mulen och kall. Fast vinden hade avtagit och vädret var inte riktigt lika dåligt som dagen innan. När jag började gå funderade jag över den utsikt paret talat om. Skulle molnen lätta tillräckligt mycket för att jag skulle se den? Skulle jag ens förstå vilken utsikt de hade talat om? Vi har olika preferenser och vad som är en människas magiska vy är en annans smutsiga bakgård. Samtidigt är det Island vi talar om. Jag har aldrig sett något liknande landskap. Trots vädret jag haft fick jag nypa mig själv i armen på timbasis för att förstå att det verkligen var sant vad jag såg. Allt var i princip hänförande.

Dock, precis som det finns grader i helvetet finns det grader i hänförenhet. Det gick liksom inte att ta miste på den utsikt paret hade talat om när man väl stod där. Jag begrep ögonblickligen vad de hade talat om och varför de återvände. I ett trollslag var det gångna dygnets svårigheter som bortblåst och ersatt av en genuin lycka som fyllde mitt bröst. En lycka över att få bara stå här och ta in allt. Glaciärer, sjöar, vattendrag, fjäll. Ett smörgåsbord av allt som gör Island fantastiskt och ett övertygande skäl till att jag, liksom de överhörda paret, kommer infoga Laugavegur på min repertoar och återvända så fort och ofta jag kan.