En vän till mig avslöjade att han aldrig tänkte besöka Island igen. För mycket folk var hans omdöme. Vilket på ytan kan vara en märklig sak att säga om ett land med med drygt 375 000 invånare, vi som turistande fotografer vet dock att den riktiga siffran är 375 000 + 3 miljoner årliga besökare där alla är på ungefär samma platser samtidigt. Det kan lätt bli överväldigande för att uttrycka sig milt, så jag kan mer än väl förstå min vän. I ärlighetens namn har jag själv känt liknande när jag trängts med fotografer vid Jökulsárlón, rutit åt oförskämda idioter vid Black Sand beach och råkat ut för näriga bönder vid Vestrahorn.
När jag sommaren 2019 fick möjligheten att spendera ett par extra dagar på Island i samband med en tjänsteresa bestämde jag mig för att jag skulle prova något nytt. Jag skulle hyra en bil och åka till vad som då var en mindre besökt del av Island, Västfjordarna. Det blev en rätt dålig resa på många sätt men det gav mig möjlighet till personlig utveckling i konsten att hantera motgångar, något jag kort berörde i en tidigare text. Jag spenderade sex dagar på Västfjordarna och tog ett trettiotal bilder som jag tidigare inte delat eftersom de inte riktigt var vad jag hade hoppats. Tre år senare har dock besvikelsen lagt sig och jag ser bilderna i ett nytt ljus. Det spelar också in i sammanhanget att jag återvänder till Island kommande sommar (2023) och behöver bearbeta mina upplevelser både bildligt och bokstavligt innan dess.
Dagens bild är tagen på väg hem till tältet efter en misslyckad fotosession vid det stora vattenfallet Dynjandi. Jag visste inte alls hur jag skulle göra vattenfallet rättvisa så jag gjorde inte det. Istället åkte jag i surhet tillbaka mot tältet och letade efter efter mindre motiv längs vägen. Jag stannade och tog bilden för den påminner om Norge, Skottland och Nya Zeeland på en och samma gång. Fjordlandskapet som jag tror det kallas i folkmun, eller Scandic Noir om man skriver teve-serier, är nog den vackraste typ av landskap jag vet.
