Om ni vill se landskapsfotografer bli nervösa ska ni söka upp dom i september och fråga vad deras planer för att fånga höstfärgerna är. Risken är stor att ni får en utläggning, komplett med väderkartor och historisk statistik, om vilken vecka man ska vara på vilken plats. Jag säger inte att alla är lika ambitiösa, men en del har färdplaner som sträcker sig från norr till söder utspridda över tid för att förbättra sina chanser att fotografera höstlöv. Från Kiruna i mitten av september till Söderåsen i oktober. Sex veckor av hopp, hysteri och en alldeles påtaglig fomo.
Jag vet för jag var likadan. I mitten av augusti brukade jag bli nervös över att ha planerat mina kommande fotoresor fel där jag satt vid datorn och försökte följa temperaturskiftningarna över landet. Det var innan jag visste att det var mörkret, inte kylan, som startar processen. Varje år besökte jag t.ex genetiska trädgården i Uppsala för att se om träden längst bort börjat gulna och varje år beklagade jag mig högljutt om att inte valt en annan vecka att ha semester på. En pärs för mig och för andra i min omgivning.
Min ångest löstes på det mest pragmatiskt tänkbara sätt. Arbetet fick bestämma hur jag förlade min jakt på höstfärger och arbetet svarade att sista veckan i september, vecka 39, var hädanefter min vecka i Funäsdalen.
Så har det nu varit de senaste åren och visst har jag fortfarande en oro kring att missa höstfärger, men eftersom jag inte kan göra något åt saken har jag valt att lägga min oro åt sidan och koncentrera mig på att göra det bästa jag kan med de medel som för tillfället finns till hands. En klyscha kamouflerad som ett angreppssätt kan synas, samtidigt är frihet att slippa bestämma överraskande effektivt om man ger det en chans. Mina bilder blir bättre när jag inte hela tiden tänker på att jag borde varit här före eller efter utan för en gångs skull lever i nuet.
