Det är svårt att ta landskapsbilder mitt på dagen. Riktigt svårt. Du vet att landskapet är vackert men kameran registrerar inte vad du ser med dina kisande ögon. Inte heller gör kameran samma selektiva urval av vad som finns och inte finns som din granskande blick. Kameran har ingen blind fläck, inget förskönande filter. Verkligheten kameran visar är att dagsljus är hårt, färger urblekta, skuggor rakbladsvassa. Allt detta sammantaget gör att pampigheten av landskapet helt enkelt inte förmedlas. Vore man lagd åt det raljerande hållet skulle man kunna säga att det bästa man kan fånga mitt på dagen är ett snapshot, ett halvdassigt vykort. Vilket är varför dina semesterbilder inte alls samma skönhet som dina minnen när du visar upp dom på jobbet. Kameran har tagit dina intryck, kastat dom åt sidan och stampat in den omedgörliga verkligheten med effektiviteten av en ångvält.
Om detta vore en text av Malcolm Gladwell skulle det nu följa ett stycke som berättade hur man kom runt vad jag hade skrivit tidigare. Att det fanns ett enkelt knep att gå från snapshot till fotografi även mitt på dagen. Problemet är att det gör inte det. Hårt ljus är hårt ljus. Det är oförlåtande. Du kommer inte runt att det bästa sättet att gå från till snapshot till fotografi är att vänta på bättre ljus.
Det tog mig några år att inse detta. Länge slogs jag för tanken att det som vackert för ögat borde vara vackert för kameran. Jag ville att mina snapshots skulle vara fotografier utan att riktigt inse den uppförsbacke jag stod inför. Men de senaste åren har jag insett en sanning, eller snarare en tumregel jag ändå använder när jag inte kan vänta på bättre ljus. En tumregel jag stulit någonstans, minns inte från vem eller var. Regeln säger att det finns tre komponenter för ett bra fotografi. Ljus, komposition och teknik. Steget från snapshot till fotografi tas när minst två av de tre komponenterna finns på plats. Den Gladwellska slutsatsen av dagens blogg blir därför: När dagsljuset är som hårdast måste kompositionen vara som bäst.
