Jag var på en föreläsning en gång där en fotograf visade en bild han tagit. Bilden var på en rishög i ett skogsbryne och såg ut som ett experiment att bringa ordning i kaos. Sånt här är det ju ingen som vill ha/köpa sa han med eftertryck och stirrade ut över publiken. Jag berättade inte ens för min fru att jag skulle plåta det här, fortsatte han. Till henne sade jag att jag skulle fotografera bilder till min årskalender. Det är sånt folk köper. Hans förakt för ögongodis och konsumenter sken igenom i varje stavelse. Men jag ville ta bilden för jag tycker om rishögar i skogsbryn och jag skiter om folk inte förstår det.
Det är inte första gången jag skriver om denna föreläsning och dess inverkan på mitt fotograferande. Man ska inte använda ordet avgörande i överkant, samtidigt skulle jag ljuga om jag inte medgav att delar av föreläsningen finns i mina tankar i nästan varje samtal jag har om fotografi. Nittio minuters osminkad ärlighet från en fotograf som försörjt sig på fotografi hela sitt liv men nu fann sig vara utkonkurrerad av glada amatörer är en djup brunn av insikt och butterhet att ösa ur.
För sakens skull vill jag säga att när det gäller själva bilden fotografen visade så förstod jag den inte. För mig såg det mer ut som någon dokumenterat en överträdelse av bråtesdumpning på annans mark. En bild tänkt att användas som bevismaterial. Men jag förstod att bilden var viktig för honom och att det någonstans i hans utläggning fanns en poäng som var viktigare än att folk har dålig smak. En poäng om att man som fotograf ibland måste ta bilder man själv gillar, även om ingen annan gör det och också stå för det. Att visa upp bilden och säga att den här tyckte jag var fint. Finns inget ljus att tala om, motivet är oklart och bildbearbetningen känns överarbetad, men ändå. Jag gillar den här.
