Uppmärksamhetsspannet har hos mänskligheten sjunkit från tolv sekunder 2002 till åtta sekunder 2015 enligt en studie från Microsoft. Spannet är nu en sekund kortare än hos guldfisken vilken har ett uppmärksamhetsspann på nio sekunder.

Resultatet borde inte vara särskilt förvånande. De flesta av oss har nog för länge sedan konstaterat att den tid en människa orkar lyssna vid en gruppkonversation sällan överstiger tio sekunder. För egen del anser jag den tiden vetenskapligt uträknad i form av en gissning utifrån egna subjektiva bedömningar.

På tio sekunder blir inga historier berättade. Det tar minst en minut att berätta en kort historia i högt tempo och med övergripande detaljer. Så har ni någon gång undrat varför samtal vid fikabord och lunchköer är så intetsägande har ni förklaringen här. Diskrepansen mellan den tid historieberättande tar och lyssningsfönstret som finns är alltför stor. Drar historieberättande över den uppmätta tiden börjar telefoner komma fram. Ryggar rätas till och små andningsljud börjar höras från de som väntar på sin tur att tala. Naturligtvis spelar det också roll för lyssningsfönstrets storlek vem som berättar. Några berättare är betydligt bättre än andra på att fånga rummet. En del håller hov, andra får omgivningen att googla ”mord via uttråkning”. Tyvärr är de inte själva alltid medvetna om vilken grupp de tillhör.

Ända sedan jag var barn och tillbringade mina eftermiddagen på biblioteket har berättelser fascinerat mig. När mitt liv alltjämt hade inriktningen att jag skulle bli dramatiker funderade jag mycket över den s.k berättelsens kärna och konsten att berätta en god historia. Tankar jag ibland fortfarande underhåller genom små utbrott kring grundläggande skillnader mellan rysk och amerikansk litteratur, den senare berättar medan den förra beskriver. Men oavsett om man berättar eller beskriver så behövs det tid, en tid som idag alltså inte finns.

Det vore lätt att dra slutsatsen att det minskade spannet leder till att allt färre historier blir hörda. Att berättelser och nedslag från människors liv försvinner bland flackande blickar och koncentrationsglapp. Jag vet inte om det verkligen förhåller sig så men tanken skrämmer mig. Därför har jag fattat ett medvetet beslut om att lyssna mer. Att höra klart historien som berättas utan att pilla på telefonen, vänta på min tur att tala eller leta i taket efter mönster. Jag vet inte om det har gjort mig till en bättre lyssnare men jag har lärt mig mycket mer om människor.

Under de tio år jag skrivit dessa texter har jag nämnt mer än en gång att alla människor har en historian värd att berätta. Frågan är om vi andra tar oss tid att lyssna?