Det snöade på Senja. Och när det snöar på Senja i februari är det som Gud skakar ur duntäcken hela dagen lång.

Jag var lite smånervös där jag körde i Guds duntäcke. Dålig sikt och smal väg är en sällsynt dålig kombination. Detta till trots så stod mina stjärnor någorlunda rätt för turligt nog körde jag i fatt en plogbil inbegripen i det sisyfosarbete som är att hålla nordnorska vägar öppna. Likt en längdskidåkare lade jag mig bakom plogbilen och lät den hantera snöstormen. De blinkande lamporna på plogbilens tak signalerade en välbehövlig trygghet så ganska snart vandrade mina tankar i väg mot det café på Skalstad jag var på väg att besöka. Närmare bestämt till vad jag skulle beställa på cafét. En Long Black var givet, men skulle det bli en eller två bullar? Kanske en muffins? Jag drömde om mina beställningar medan plogbilen plogade på. Vi kom närmare och närmare Skalstad när vår lilla två-bils konvoj fick möte med en lastbil mitt i en två kilometer lång uppförsbacke.

Först förstod jag inte problemet. Plogbilen gled åt sidan. Det fanns plats för lastbilen att köra vidare. Men av något skäl stod lastbilen också still och hade dessutom kört lite åt sidan som om den ville att plogbilen skulle ta språnget först. Spännande, sade jag till i princip ingen alls. En Mexican Standoff i ett norskt snöoväder. Mycket ska man vara med om, och på tal om att vara med om. Kanske jag skippar bullen helt för en bit äppelpaj istället?

Vid det här laget kan det vara värt att betona att jag inte alltid tänker på fika. Ibland tänker jag på bromsljus. T ex de röda bromsljus som borde finnas på plogbilen men nu av något skäl lýste vita. Det var ju märkligt sade jag högt till ingen alls. Har dom vita bromsljus i Norge? Det är ganska förvirrande. I Sverige har vi vita vid andra tillfällen. Som när bilar backar, eller när lastbilar backar. Plogbilar har nog också det. Så kanske när plogbilar…backar… Åh!

Insikten slog mig som en slägga mitt i ansiktet. Min listiga plan att ligga bakom plogbilen var baserad på att plogbilen skulle fortsätta köra FRAMÅT. Med en sikt på 50 cm fanns det inte en chans att han såg mig bakom honom. Sekunder innan plogbilen träffade mig backade jag också i vild panik och helt utan sikt. Min bakruta var igensnöad. Likaså mina backspeglar. Mitt backande var helt och hållet baserat på var jag tyckte vägen borde vara snarare än var den faktiskt var. Jag har svårt för att backa under de mest optimala omständigheter så det här var för mig i praktiken omöjligt. Något mitt medvetande tog upp varje sekund medan jag öppnade dörren och halvlutade mig ut för att se någonting bakåt medan bilen rullade mot vad jag var säker på var min för tidiga död. Måtte det inte finnas några bilar bakom mig. 50 meter. 100 meter. 250 meter. Plogbilen fortsatte bara att backa. Mitt huvud flög fram och tillbaka för att försöka analysera all information. Träd är utanför vägen. Röda stolpar är vid diken. Plogad yta är väg. Ska jag dö här? I Norge?

Jag gissar att för någon som hade stått bredvid och iakttagit måste det ha sett fantastiskt ut. En lastbil jagar en plogbil som backar undan och i sin tur baklängesjagar en minimal ford focus där en halvskäggig man med vilt uppspärrade ögon lutar sig ut genom en halvöppen dörr. Efter 300 meter slutade äntligen plogbilen backa. Nu var vägen tydligen tillräckligt bred för att lastbilen skulle kunna köra om. Föraren vinkade glatt till mig när han körde förbi. Med automatik vinkade jag tillbaka, men behöll sinnesnärvaro nog att blänga surt i sann svensk anda.

Helt omedveten om det livstrauma han orsakat åkte plogbilen igen. Sakta kröp jag efter. Man ska hålla behörigt avstånd på vintern sade jag till mig själv. Fem kilometer känns lagom.