Han hette H och hon hette A.

Jag hade varit på väg till Glaciären på Rob Roy när vägen försvann för mig och ersattes av vatten. Jag hade kommit till en ”ford”, en vattenkorsning. En plats där en bäck rinner över vägen och som man ibland kan köra över och ibland inte. Vägen till Rob Roy innehåller nio av dessa fords, denna var nummer sju, och vad det verkade en för mycket för min lilla hyrbil.

Den lilla bäcken hade bildat en tämligen respektingivande vattensamling och förutom jag hade ytterligare bilar stannat till för att överblicka läget. Med varierande grad av självsäkerhet stegade förarna genom bäcken, kände på botten, utbytte blickar och försökte övertyga varandra om att det säkert gick bra att köra – bara någon annan gjorde det först.

Det är möjligt att jag hade kunnat vara först, om inte ett avlägset minne av en lång diskussion med en hyrbilsrepresentant hade gjort sig påmind. Det finns få saker som fyller en med sådan vanmakt som maktberusade tjänstemän vars liv är att tolka paragrafer. Det spelar ingen roll hur välunderbyggda dina argument om rimlighet och proportionalitet är, de står sig ändå slätt mot bokstavstrohet. Och jag kunde riktigt se framför mig hur jag skulle argumentera att vattenpassager var en naturlig del av vägarna i NZ medan hyrbilsfirman monotont skulle högläsa § 14.a om riskbedömning.

När en äldre man i sällskapet började återge historier om brutna drivaxlar och översvämmade luftintag gav jag officiellt upp drömmen om att nå glaciären på Rob Roy. I stället bestämde jag mig för att utforska närområdet, jag var trots allt i Mount Aspiring National Park och det borde ju finnas något att fota även här kunde man tycka. Med försiktig optimism packade jag ihop min utrustning och precis när jag krängde ryggsäcken över axeln hörde jag hur någon ropade åt mitt håll.

Med ryggsäcken halvt på sned vände jag mig och vad jag framför mig kan endast beskrivas som stor man, liten bil. Mina ursäkter om det förefaller ett barnsligt sätt att beskriva något men bilen var i storleksordningen leksaksbil och mannen såg ut som modern version av Goliat. Det var totalt omöjligt att inte reflektera över det absurda storleksförhållandet. Med lika delar fascination och förbluffelse funderade jag på om någon på skämt trätt en bil över mannen varför han nu behövde hjälp att sig loss och det var därför han ville prata med mig. Jag förstod dock snart att så inte var fallet för han frågade om jag skulle köra genom vattensamlingen. Utan att gå igenom alla detaljer jag beskrivit ovan gav jag honom en snabbversion och svarade att det tänkte jag inte utan att jag i stället tänkte ta en tur i närområdet.

-”Cool, då kan vi följa med dig?”

Man hade kunnat slå omkull mig med fjäder. Så ställd blev jag över de uttalade orden. Jorden gungade under mina fötter och jag gapade som en guldfisk på torra land. Mina tankar snurrade utan att få fäste. Jag är från Europa ville jag svara. Här kan man inte slå följe med främlingar man precis träffat på en parkeringsplats. Det finns kutym och regler för den typen av socialisering. Först måste vi presenteras för varandra, sedan träffas ett antal gånger hos gemensamma bekanta. Efter det ska vi föra åtminstone fem obekväma samtal där merparten av tiden går åt till att hitta samtalsämnen för att förhindra den oundvikliga tomgången. Under det sjätte samtalet kan vi möjligen diskutera en gemensam promenad. Med betoning på möjligen. Och promenaden är typ 200 meter till ICA och kan hela tiden avbrytas av en lam ursäkt om ett bortglömt ärende.

Medan jag gapade hade Goliat redan krängt sig ur bilen tillsammans med en kvinna som gissningsvis befunnit sig på passagerarsidan. Utan att ha märkt det hade jag tydligen redan svarat ja eller nåt i den stilen för Goliat pratade oavbrutet om vilka skor han behövde, om det var blött i markerna, skulle man halka, fanns det risk för snöstorm. Jag rättade till min ryggsäck som fortfarande hängde på ena axeln och försökte hänga med. Ja, det var blött. Nej, det var inte halt. Någon risk för snö fanns det nog inte men regn var nästintill garanterat. Samtidigt som jag försökte svara på frågorna funderade jag på om vi skulle etablera vänskapsband på Facebook så det ändå fanns någon sorts koppling mellan oss innan vi började bestiga berg tillsammans. Men jag hann inte tänka klart tanken innan det tydligen var dags att börja gå.

Goliat som hette H berättade att han var tandläkare från Brasilien och var på tillfälligt besök i Nya Zeeland för att hälsa på en kompis i Queenstown. Kvinnan från passagerarsidan presenterade sig som L från Frankrike. Hon var säsongsarbetare och skulle dagen efter börja i Cardrona under vintersäsongen. De hade träffats dagen innan och någon gång under kvällen hade H lovat A att de skulle gå på en glaciär. H var en fascinerade personlighet som påminde mig om en brasiliansk karneval i humör. Han höll samtalen igång med en strid ström av samtalsämnen medan A i sin besvikelse över den uteblivna Glaciärturen, hon berättade mer än en gång att hon börjat dagen i tron att hon skulle få gå på en glaciär, var något mer tystlåten – om än fortfarande trevlig.

När vi skiljts åt och sagt adjö skämdes jag en smula över att jag varit så skeptisk från start samtidigt som jag gladdes åt vad jag tyckte hade varit en fantastisk eftermiddag. Jag reflekterade över tveksamheter i livet och varför vi som människor låter rädslor styra våra handlingar. Medan tankarna malde hade jag blicken stadigt fäst vid vattensamlingen på vägen.

Två minuter senare var jag på väg mot glaciären igen.