”Vagga försiktigt, tyngdpunkten ovanför fötterna. Korta steg.Ut med armarna”

Min tankebana avbröts abrupt när ljudet av krasande is nådde mina inneröron. De tankar som handlat om pingviner övergick till att handla om förestående död och hur försäkringar fungerar när kroppar bärgas från tusen meters djup. Kylan som omslöt mina fötter gjorde inget för att underlätta min ångest, eller dämpa mina skrik. I alla fall tills jag insåg att kylan stannat vid fötterna och att jag fortfarande kunde andas.

Med viss fasa öppnade jag mina ögon och insåg att den krasande is jag hört var bara ett övre lager. Det vatten som omgav mina fötter var inte mer än ett tiotal centimeter djupt. Nog för att dränka ett par vattentäta kängor men inte en fullvuxen valross från Morgongåva. Lättad kunde jag återgå till tankar om pingviner och förläget lägga ifrån mig dödsångesten.

Det finns en förklaring på varför pingviner upptog mina tankar. Som mina trogna läsare vet har jag en fallenhet för att falla omkull. Jag går med vad jag tycker är största försiktighet och två sekunder ligger jag på en norsk strand med bruten arm och sönderslagen kamera.

Fast besluten att den fotoresa jag befann mig på inte skulle präglas av nya fall hade jag bestämt mig för att hitta en lösning på problemet. Ett intensivt användande av Google hade lett mig fram till insikten att nyckeln till att inte ramla omkull på is ligger i att vara en pingvin. Och då menar jag inte att välja en pingvin som Spirit Animal och viska ”slide” i tid och otid a la Christopher Nolan utan att rent fysiskt gå som en pingvin. Att röra sig framåt med ett försiktigt vaggande där tyngdpunkten vilar på en fot i taget. Man må se ut som en överförfriskad bowlingkägla men i slutet av dagen är armarna är obrutna och kameran intakt.

För att lära sig gå som en pingvin krävs det en del övning, och det var här på Flakstadpollen jag övade en tidig morgon i februari. Att det var folktomt var en förutsättning. Jag är alldeles för självmedveten för att klara av dylika övningar när det finns människor runt omkring. Turligt nog var jag enda bilen på parkeringen.

När isen brast under mig hade jag varit på väg ut mot en liten halvö där jag hoppades finna förgrunder att komplettera fjällen i bakgrunden med. Eftersom dödsångesten nu gått över plaskade jag mig vidare, om än med blöta fötter. Korta steg. Armarna ut. Vagga.

Jag vet inte varför men av något skäl tittade jag bakåt. Kanske ville jag säkerställa att jag var ensam och att inget sett min minut av hysteri. Kanske ville jag bara kontrollera att min bil stod kvar. Vilket jag först trodde att den inte gjorde. Mina ögon spanade efter en ensam bil men det jag såg var en parkering med minibussar och ett stort staket. Något jag var helt säker på inte hade funnits där tidigare. Jag svepte med blicken över landskapet och tvingades långsamt inse att min bil fått sällskap och att vad jag trodde var ett staket egentligen var en lång rad av människor. Mitt hjärta föll rakt genom magen. Mina kinder blossade. Här stod jag med blöta fötter och armarna rakt ut, vaggande och plaskande som en pingvin och inte mer än hundra meter från mig stod ett trettiotal asiatiska turister med teleobjektiv riktade rakt mot mig. Att jag nu var en garanterad viral sensation på WeChat eller andra sociala nätverk såg jag som självklart. Min ångest har inte varit större sedan jag 2013 ställde mig utanför en vägtunnel för att lätta på trycket och försent insåg att vad jag trodde var ett gammalt skjul var en husvagn med häpna turister i.

Det tog minst en minut innan jag kunde andas. Med all den värdighet en bowlingkägla kan uppbringa vaggade jag mig snabbt fram till närmaste isblock och slängde mig ner på marken för att låtsas ta bilder. Jag drog huvan över huvudet och funderade på om jag någonsin skulle överleva skammen när det slog mig att isblocket faktiskt skulle kunna fungera som en förgrund på riktigt.

Fem minuter senare hade jag glömt turisterna. Tjugo minuter senare vaggade jag tillbaka till en nu tom parkeringsplats. Skammen krympt till ett normalt bakgrundsbrus och i stället ersatt med stänk av fullbordan. Pingvinvaggande. En viral sensation på WeChat. En bild på ett isblock med fjäll i bakgrunden.

Sällan har mina morgnar varit så produktiva.