Mannen framför mig såg ut som tagen ur en Indiana Jones film. Han hade orange turban och kläder som såg lika eleganta som vardagliga ut. Bredvid honom stod hans fru klädd i en klassisk indisk sarong. Ingen i paret såg ut att vara en dag under hundra år gamla.
De stod bakom mig i kön vid kaffebaren på Singapores flygplats. De tilldrog sig och andras uppmärksamhet då de förde en högljudd diskussion om något i kyldisken. Medan jag diskret försökte smygtitta efter vad diskussionen handlade om tog mannen två snabba steg genom kön. Helt plötsligt var han framför både mig och den man som var i tur och skulle betala den smörgås kvinnan nu hade i handen. Jag blev lite ställd för jag trodde kösystem var en internationell grej, men vissa strider är förlorade på förhand så det var bara att rycka på axlarna och gilla läget.
Och när jag gillade läget slog karma till. Nu behövde jag inte låtsas smygtitta på någonting i kyldisken för all action utspelade sig precis framför mig. Hundraåringen försökte betala med en valuta som inte var giltig i Singapore . Ett faktum vilket hundraåringen fann både förolämpande och fel. Han envisades med att försöka betala smörgåsen och en cappuccino med de pengar han hade i handen, kassörskan envisades lika fast att vägra ta emot pengarna. Röster höjdes. Blickar utbyttes. Ingen vek sig en tum.
I det här skedet av anekdoten är det dags att introducera ytterligare en karaktär i dramat. En ung välklädd man som var så oerhört likt schackspelaren Viswanathan Anand att jag för alltid kommer referera till honom som Anand när jag berättar denna anekdot. Han stod framför mig i kön och var den som egentligen var på tur. Medan ordväxlingen mellan hundraåringen och kassörskan fortsatte bestämde sig Anand – vars tur det faktiskt egentligen var – för att snabba på händelserna. Han erbjöd sig att betala både smörgåsen och cappucinon. En generös gest tyckte jag. Och jag tror också hundraåringen. Och kassörskan som slog in kvittot så fort hon kunde. Men absolut inte fru hundraåring. Hon blev skitförbannad. Med full kraft slet hon tillbaka smörgåsen och fräste någonting åt hundraåringen som tydligen fick effekt för han stolpade iväg innan hon vräkte en tsunami av ord över Anand som stilla nickade.
Anand försökte nu förklara för kassörskan att parets stolthet förbjöd att de skulle låta honom betala. Kassörskan försökte å sin sida säga att hon inte kunde avbryta köpet. Anand ryckte på axlarna. -“Gör vad du kan kan.”
Efter att kassörskan gjort vad hon kunde var det äntligen min tur, eller så trodde jag i alla fall. jag hann inte mer än öppna munnen för att beställa mitt kaffe och en kaka så var hundraåringen förbi mig igen. Hans ivägstolpande hade tydligen varit till ett växlingskontor, bevisat av att han med emfas smällde ner sedlar från den lokala valutan i disken och begärde – inte beställde – en cappuccino, den smörgås han tidigare skulle haft plus att nu skulle han ha en bit kaka också. En bit kaka som jag lovar tog honom tre timmar att välja fast det gick bara fem minuter på klockan.
Och nu var det på riktigt min tur. Vid det här laget var jag helt utmattad av allt drama som utspelats framför mig, så jag rabblade bara snabbt upp kaffe och kaka innan jag ställde mig vid disken där kaffet serverades. Bakom disken stod baristan och gjorde i ordning kaffedrinkarna med samma omsorg som en showande bartender. Jag stirrade fascinerat på hur baristan vispade upp vad som verkade vara grädde och med precision hällde kaffe och grädde ner i en mugg som han sedan sköt över mot hundraåringen med orden: ”Your cappuccino, sir”.
Hundraåringen stirrade också, men inte alls lika fascinerad som jag. Med ilska i rösten och laserstrålar i blicken sade han kallt att det där är inte cappuccino. Jag beställde en cappuccino. Det där är något annat. Du har lurat mig. jag har betalat för en cappuccino.
Som svensk blir man lite ställd när man stöter på äkta känslor så öppet. Hemma i mitt land tar man emot kaffet med ett leende innan man skriver tre facebookposter om ”HUR SVÅRT KAN DET VARA”. Man kan ju inte konfrontera personalen bara sådär? Eller?
I min ställdhet visste jag därför inte riktigt hur jag skulle förhålla mig moit hundraåringens tjafsighet. Skulle jag applådera eller skulle jag bara tycka att han var dödsjobbig? För Baristan var det inget svårt val. Han var absolut inte benägen att applådera. Med den trötthet ett svar som getts tvåhundra gånger ger förklarade han restaurangens recept på cappuccino. Hundraåringen svarade med sitt recept. Vi nådde mexikanskt dödläge. Igen.
Kanske var det självbevarelsedrift, kanske var det bara trötthet. Baristan gav sig i alla fall först. Han gav hundraåringen en cappuccino gjord enligt hundraåringens recept, ”skimmed milk, it must be skimmed milk” och hoppades säkerligen att saken nu var utagerad. Sanningen att säga hoppades jag det också. Vad som hade börjat som en rätt underhållande liten show på flygplatsen hade förvandlats till uppvisning i gubbgrinighet och hade pågått alldeles för länge. Hundraåringen tog sin cappuccino, tittade kritiskt på den, luktade lite tveksamt och utbrast: var är chokladen? Det är ingen cappuccino om det inte är någon choklad. Jag vill ha min choklad. En riktig cappuccino har alltid choklad. Var är chokladen?
Baristan tittade tomt framför sig. Kassörskan tittade åt vårt håll. Anand tittade upp.
En röst jag inte kände igen, en röst tydligt märkt av irritation, bröt in i samtalet och sade högt, mycket högre än vad som behövts, ”DÄR’” samtidigt som en hand pekade mot sidobordet där socker, mjölk och en ströare med chokladpulver stod. Hundraåringen såg förolämpad ut men lommade iväg.
Den röst jag inte känt igen, min egen, sade sedan tack och utbytte en blick med baristan när jag fick mitt kaffe. Det var först senare jag insåg att jag aldrig fick min kaka men då spelade det ingen roll. Vissa misstag får man bjuda på. (Och skriva om på Facebook med indignerad vrede tre månader efteråt.)
