Det finns en bild de flesta tar i Lower Antelope Canyon. Bilden kallas Rocky Mountain Sunset och brukar knäppas av guiderna på gästernas mobiltelefoner/kameror. Jag hade dock bestämt mig för att jag kan själv och skulle ta bilden utan hjälp. Det fanns bara ett problem. Bilden går bara att ta från en specifik skreva i en specifik vinkel (rakt upp bakåt) och man måste vara ormmänniska (kontortionist borde vara ett svenskt ord) alternativt elitgymnast för att överhuvudtaget kunna klämma sig in i skrevan. Vilket är varför guiderna – som i allmänhet var under tjugo år gamla – var nätta och smidiga nog att klara det medan vi som mer liknar valrossar i kroppsbyggnad har problem.
Vad jag saknar i nätthet besitter jag dock i envishet och social ignorans. Framför tjugotalet häpna turister lade jag mig på rygg i sanden och började kravla mig bakåt med kameran riktad mot himlen. När jag slog huvudet i klippan visste jag att jag var på ungefär rätt plats. Med kameran ISO uppvridet 3200 började jag knäppa bilder samtidigt som jag försökte vrida kameran rätt. När turisterna började ifrågasätta varför de låg en valross i vägen höll min guide dom tillbaka: ”VIP-photographer, Stay back please. STAY BACK”.
Efter cirka tjugotalet tagna bilder kände jag att varje muskel i mina ben och armar bestämt sig för gemensam kramp och kravlade mig mödosamt tillbaka. Med turisterna ilska blickar i ryggen tackade jag min guide för hans insats som spärrvakt. Jag såg framför mig hur jag nu behövde dubbla min planerade dricks men det gjorde mig ingenting. Jag fick min Rocky Mountain Sunrise och jag tog den själv!
