Jag var i Norge. Nära svenska gränsen vid Nedalshytta. Jag hade vandrat bort mig själv ett par timmar och funderade på hur jag skulle hitta tillbaka när jag såg en rörelse på fjällsidan. En man kom springande ett par hundra meter bort. Han rörde sig snabbt samtidigt som han viftade med ena handen. Jag stannade för att se om det var mig han vinkade åt.
Han sprang med lätta steg och det var klart att han kom emot mig. Han vinkade fortfarande och ropade något. Jag tyckte mig urskilja ett ”vent”.
Nu var mannen så nära att jag såg hans klädsel: Kortbyxor, en ryggsäck med fastspänt liggunderlag, ett gevär.
Geväret fick mig att haja till. Jag är ingen jägare men av de filmer jag sett bär man vapnet i neutralt läge. Det här geväret var i skjutklart läge. Jag blev med ens lite nervös. Scenerna från Kjell Sundvalls Jägarna dök upp. Fast någon Rolf Lassgård att rädda dagen fanns inte häromkring.
Jag kunde inte släppa geväret med blicken. Min vapenvana är liten, vilket i praktiken innebär obefintlig. Trots att jag tillbringat tid i både Dalarna och amerikanska bibelbältet har jag aldrig lyckats vänja mig vid beväpnade människor. Den springande mannen vinkade fortfarande och ropade ”Vent, Vent” med jämna mellanrum. Jag insåg att det fanns inget att göra utom att vänta in honom och se om jag blev skjuten. Rätt typiskt tänkte jag för mig själv. Först går jag vilse, sen blir jag skjuten. Det kommer komplicera hemfärden rätt rejält.
När mannen närmade sig var jag så nervös att jag snurrade mitt halsband som ett radband. Jag såg fyra svettdroppar i hans panna samt att han rispat smalbenet. Jag försökte undvika att titta på geväret med ringa framgång. Min blick var som fastnaglad vid kolven och den svarta pipan.
-”Har du vandrat långt?” Mannen var knappt andfådd trots att jag sett honom rusa 300 meter.
Jag blev överrumplad av frågan. Jag hade inte väntat mig en banal fjällkonversation med någon som rusat emot mig med laddat vapen. Min binjuremärg hade tillverkat nog med adrenalin för att jag skulle ha en puls på 300 slag i minuten så jag behövde lite tid att varva ned.
-”Förlåt?”. Jag frammanade min inre guru och försökte att fortsatt inte stirra på geväret.
-”Min hund slet sig. Har du sett den?”
En sten föll från mina axlar. Min lättnad var påtaglig. Det var en jägare. En helt vanlig norsk jägare. Jag svarade att jag inte sett någon hund. Vi stod kvar en stund och pratade om hunden, om Norge, om Sylarna och allt möjligt. Han berättade att hunden slitit sig på morgonen och han letat hela dagen. Han frågade var jag kom ifrån. Jag berättade att jag tillfälligtvis hyrde en stuga i Funäsdalen. Samtalet kom in på Mittådalen och den pågående striden mellan samer och markägare. Mannen berättade att liknande strider fanns även på den norska sidan. Vi pratade en stund om Sylsjön och dammen innan vi började runda av. Mannen pekade ut en riktning åt mig att följa och berättade att jag skulle undvika myren. Jag tackade och vi skakade hand.
När han började gå kände jag att det låg en fråga kvar obesvarad i luften. Jag ropade efter honom:
-”Du, vad jagar du för något egentligen?”.
Han vände sig om och något som liknande förvåning drog över hans ansikte.
-”Jagar?”
