Jag klagade mycket. Inte för att det är ovanligt för att vara jag. ”A good moan and a cry are all the things needed for survival” skrev jag i tonåren. Synsättet kvarstår.
När jag stod här en regnig fredag i september var jag långt ifrån överpeppad. Jag hade gått 2,3 kilometer från bilen, vilket var 2,2 kilometer för mycket denna kväll, men nu tänkte jag inte gå en meter till.
Jag övertalade mig själv att Marc Adamus skulle ha stannat här och tagit en kanonbild. Så jag stannade här. Jag satte upp min Hero för att ta en Timelapse över solnedgången samtidigt som jag riggade kameran och satte mig pladask på rumpan. Jag hade ingen lust att stå bakom ett stativ. Jag var alldeles för trött. Jag skulle sitta ner och jag skulle vänta 68 minuter på att solen skulle gå ned och jag skulle ta en kanonbild.
2 minuter in av det 68 förlorade jag tålamodet. Efter 7 minuter trummade jag på marken och funderade på om jag kunde sampla vattenfallsljudet i min telefon och göra ett beat. Efter 16 minuter undrade jag om klockan stannat.
Efter 57 minuter konstaterade jag att all eventuell solnedgång skrämts på flykten av det tilltagande regnet. Efter 71 minuter var jag på väg tillbaka till bilen. Besviken över att jag inte är någon Marc Adamus, besviken över regnet och besviken över den uteblivna kanonbilden.
Förväntningar och förhoppningar är riktiga otyg. Kan man inte balansera dessa två så kommer man för evigt leva ett liv av besvikelser. Intellektuellt vet jag detta, men när jag försöker vara Marc Adamus så glömmer jag det ibland.
Nästa gång ska jag prova att vara mig själv.
